HANDLINGSFÖRLAMAD
Ja, jag blir det när det blir för stressigt omkring mig...när jag får så mycket åtaganden och krav på mig så släpper jag bara allt och ger upp. Sen kan jag ta igen allt typ bara några eller någon timme innan deadline. Det är jag i ett nötskal. Jag ser hur allt börjar fyllas på runt omkring mig och till slut blir det bara övermäktigt. Jag fixar det inte själv. Jag har svårt att be om hjälp, för när det väl har gått för långt och jag verkligen skulle behöva hjälp då tar jag mod till mig och frågar, typ står där med mössan i hand och vad tror ni händer då? Ingen vill hjälpa mig. Jag är så trött på att göra allting själv, jag har ingen att dela min vardag med, ingen glädje eller skratt och inte heller dela allt jobbigt.
Det krävs inte mycket för att göra mig glad och tillfredställa mig, jag har alltid sagt att jag är billig i drift, haha! Men så är det, tro mig. Jag kräver bara en förståelse, respekt och att någon finns där. Personen behöver egentligen inte fysiskt hjälpa mig, men kanske kan strukturera upp det till mig och organisera det mer så jag får energi att klara av det hela och kanske finnas där i min närhet en stund eller två. Inte för att banna mig och påpeka alla mina brister och fel, men just tvärtom. Orden man aldrig får höra. Inte ens från sina barn. Hur ska man veta att man är älskad om man aldrig får höra det eller att någon visar det?
Och personen ska kanske vara där och peppa mig så pass mycket att jag till slut tror på mig själv att jag klarar det. Det gäller att övertyga mig själv och den negativa rösten inom mig! Det är inte så mycket begärt, eller vad? Inte ens mina barn hjälper mig. De struntar totalt i mig. Jag är såååå trött på deadlines!!
Och det är precis vad det ÄR också: D E A D LINES!!! Det är inget man vill pyssla med!
