NAKNA BREV




Jag smekte dina händers själ,
flöt under dina vingar
som tog mig härifrån.

Saknad och längtan tär oss isär.

Sakta böjer sig döden över mitt papper,
sakta för han bort mitt hår från ryggen,
sakta smeker han min själ över livets tunga.

Sen finns jag inte mer.

Nakna brev lämnar ett sorgligt minne.


Dikt skriven av mig, Bitte  1983-1991  Copyright

ELDEN SLUKADE MIN ÄLSKADE

                      

"Elden slukade min älskade"


Jag ville älska Dig och ingen annan än Dig.
Himmeln förmörkades hastigt och du drog iväg
dit, där du en gång kom ifrån...


Färdades bakåt i tiden


Allt för att inte minnas mig,
radera baklänges...

Du bränner dina känslor i en öppen eld inför
Världen.


Allt kastades i elden -

Mitt hjärta, min kärlek till dig, alla minnen, alla skratt, alla tårar, alla kramar och alla förstulna blickar.

Allt detta för att sedan stiga upp som ett gigantiskt rökmoln för att till slut resa dig
ur eldens rasande flammor, för att återuppstå som
Fågel Fenix och kvar i askan ligger ett glittrande
hjärta av guld...


Så lyft dina vingar, se på mig, med de sorgsnaste ögon jag någonsin sett.

Med huvudet på sned som om du ville ta mig i din famn igen och aldrig låta mig gå.


Ta mig med över bergen, upp bland molnen där jag hör hemma med dig...


Nu lämnar du mig för alltid, kvar här på Jorden.


Ett Öde värre än Döden - att leva utan dig - i ett öde land, bland främlingar.



Jag stod där,  längst ut vid stupet och såg havet dela på himmelen.


Såg - när du lyfte från Jorden och gav dig av - cirklande ovanför mig.
 
Och skrikande fylldes rymden av resterna av din själ.


Jag band mina händer och såg min brudslöja rida iväg på vilda vågors stormar.

Vinden torkar mina tårar och jag tröstar mig med att Du alltid finns framför mig
då jag sluter mina ögon.

Du är så nära mig, men ändå så långt borta, du är så långt borta som möjligt.
Jag är lämnad att vandra ensam i resten av mitt liv...
- utan
Dig.


Mitt hjärta tillhör Dig.
Jag bär Ditt närmast mitt hjärta.

Oförstörbart i det mest guldglittrande hjärta du lämnade kvar,
det som jag bär runt min hals...
- för Evigt.



Dikt skriven av mig, Bitte i början av 2000-talet. Copyright.

POEM TILL LIVET

POEM TILL LIVET

Ja, jag vill älska dig. Livet. Smaken. Doften.
Inget annat.
Bara livet.

Allt utom smärta och fetma. Allt utom tomhet.
Jag kan bara älska färgerna och vattnet.
Motståndet och närheten.

Jag spottar på tvåsamheten för den finns inte.
Det är endast en inbillad bekvämlighetsinrättning för egoister.
En vargarnas marknad. Ej till salu. Bytes ej. Ingen retur.
Ingen återvändo.
Papperskorgen.

Orka. Hinna. Spela med. Ligga lågt. Ta skit.
Bli känslokall. Ilsken. Besviken.
Överlycklig. Euforisk. Upphetsad. Varm.
 
Hungrig.

Önskan om närhet och värme slutar med otillfredställelse.
Konstaterar att män i min närhet är själviska och ego.
Bara mitt konstaterande.

Fuck.


Finns det ingen KÄRLEK längre?

Har KÄRLEKEN någonsin funnits över huvudtaget?
 

VAR finns den gömd?

I våra hjärtan eller hjärnor?
 

Jag ska sluta tänka på den...jag lovar.

Jag kan ändå inte se den och syns den inte, så finns den inte.


Ungefär som med radiovågor. Finns de? Man kan ju undra.

Akta dig för min inbyggda radar.



Copyright Bitte 19 juni 2008