Alla har blivit Zombies

Ja, så känns det minsann. Inte alla, men M Å N G A. Speciellt de som jag kände förr. De som jag tyckte om. Om man ser på deras utseende nu, deras ansikten, ögon och uttryck så är de inte längre de som de en gång var. Livet är liksom borta ur ögonen på dem, livsgnistan och kärleken. 
 
Finns det någon som vet vad kärlek är numera? Jag vet i fan vart den tagit vägen. Kommer jag någonsin att få uppleva förälskelse igen? Att få bli kär? Att älska en annan person och bli älskad tillbaks för den jag är? Att sitta nära någon på en parkbänk och nudda vid varandras händer. Att bara genom att se på personen så slår det volter i mitt hjärta. Ja, det var många många år sedan nu. Livet väntar inte och en dag är min stund kommen att lämna detta jordeliv.
 
Jag kan inte säga att jag varit lycklig i detta livet. Korta korta stunder i mitt liv de få stunder kan jag räkna på mina båda händer. Jag lever på minnena från mina fina upplevelser, fast jag vet att dessa personer inte förtjänar dessa fina tankar, men jag kan inte tycka illa om dem.
 
Jag blir bara ledsen över att de är såna fega ynkryggar. Egotrippade falska fega ynkryggar. Tyvärr så omgav jag mig bara av sådana för några år sedan, jag brydde mig inte på det sättet då, jag levde för stunderna och inget annat, fast jag inom mig precis visste vad de gick för.
 
Och jag har nyss sett på foton på dig, du ser inte glad ut, du ser inte lycklig ut. Inte så som du såg ut när du var med mig. Dina ögon brukade glittra, skina och spraka av energi och passion, du var så vacker, så manlig och du var verkligen min dröm-man. 
 
Nu är din hy grå och blek och inte längre stram, mungiporna sluttar nedåt från din streckmun och ögonen är bara tomma hål. Det finns inget där längre...helt svart och tomt. Ljuset är borta. Passionen är borta. Precis som när livet lämnar någon. Som när min katt dog. Ljuset och livet i hans ögon försvann och kvar låg han där med spegelblanka ögon där jag bara såg mig själv. Han var redan borta. Det ser nästan ut som om du är en zombie eller hypnotiserad, ögonen tränger nästan ut ur dina ögonhålor, som om du ville fly.  
 
En sak vet jag iallafall, jag kommer ALDRIG att bli en Z O M B I E ! ! 
 
foton - förälskelse - kärlek - längtan - minnen - zombie

HJÄLP!! MÅSTE FÅ TAG I EN MINDRE LÄGENHET I MALMÖ!!!

Ska du flytta och säga upp din lägenhet? Vill du flytta till en STÖRRE lägenhet? Har du en billig 2:a och vill ha en billig 4:a? Hör då av dig till mig här inne. Jag är I STORT BEHOV av att flytta. Jag har inte längre råd att bo kvar då jag är ensam. Jag byter gärna lägenhet med dig (givetvis 1:a handskontrakt) och samtycke och godkännande från bådas hyresvärd. Bilder kommer senare....
2:a sökes - Hyreslägenhet - Ledig lägenhet - Malmö - hjälp - ny lägenhet - nytt boende - större lägenhet finnes - Önskas byta lägenhet

HANDLINGSFÖRLAMAD

Ja, jag blir det när det blir för stressigt omkring mig...när jag får så mycket åtaganden och krav på mig så släpper jag bara allt och ger upp. Sen kan jag ta igen allt typ bara några eller någon timme innan deadline. Det är jag i ett nötskal. Jag ser hur allt börjar fyllas på runt omkring mig och till slut blir det bara övermäktigt. Jag fixar det inte själv. Jag har svårt att be om hjälp, för när det väl har gått för långt och jag verkligen skulle behöva hjälp då tar jag mod till mig och frågar, typ står där med mössan i hand och vad tror ni händer då? Ingen vill hjälpa mig.     Jag är så trött på att göra allting själv, jag har ingen att dela min vardag med, ingen glädje eller skratt och inte heller dela allt jobbigt.
 
Det krävs inte mycket för att göra mig glad och tillfredställa mig, jag har alltid sagt att jag är billig i drift, haha!  Men så är det, tro mig. Jag kräver bara en förståelse, respekt och att någon finns där. Personen behöver egentligen inte fysiskt hjälpa mig, men kanske kan strukturera upp det till mig och organisera det mer så jag får energi att klara av det hela och kanske finnas där i min närhet en stund eller två. Inte för att banna mig och påpeka alla mina brister och fel, men just tvärtom. Orden man aldrig får höra. Inte ens från sina barn. Hur ska man veta att man är älskad om man aldrig får höra det eller att någon visar det?
 
Och personen ska kanske vara där och peppa mig så pass mycket att jag till slut tror på mig själv att jag klarar det. Det gäller att övertyga mig själv och den negativa rösten inom mig! Det är inte så mycket begärt, eller vad? Inte ens mina barn hjälper mig. De struntar totalt i mig. Jag är såååå trött på deadlines!!
Och det är precis vad det ÄR också:  D E A D  LINES!!!  Det är inget man vill pyssla med!
 
 
handlingsförlamad - hjälp - panik - stress - åtaganden