MAY THE FORCE BE WITH YOU


Detta är första gången som min son reser sig upp med hjälp av en gåstol efter olyckan från sjukhussängen och efter att alla slangar och apparater kopplats bort.

Det blev att stå hängande och känna blodet rinna ner i benet efter att ha varit sängliggande länge. Att få stå på sitt friska ben med en sko på efter en månads sängläge. Därefter var det vila och sedan ville han själv försöka längre och längre stunder. Det var omläggning av benet varje dag och sedan transplantation från det friska benet. De tog hud från hela låret på honom. Jag grät. Det var hemskt, men samtidigt lycklig att de kunde göra på det viset. Att det var ett försök att rädda hans ben. Efter det var det dags för benmärgstransplantation från höften.

Det var väldigt smärtsamt för honom. De fick även gå in och stoppa växten i det friska benet då han aldrig mer kommer att kunna växa mer p.g.a skadan i det skadade benet. Det andra benet hade annars fortsatt växa och då hade det kunnat bli väldigt stor skillnad på längden på hans båda ben. Det tog hårt. Han skulle bli väldigt lång var det uträknat. Tur att han inte var liten till växten då olyckan hände ändå. Snart ska han välja vilken linje han ska studera på i gymnasiet. Han kan inte välja vad som helst längre. Hans framtidsdrömmar har krossats. Han kan aldrig mera springa. Han älskade att springa och var en enormt snabb löpare.

Jag tackar Gud att han var i sån bra fysisk kondition när olyckan inträffade för annars hade han nog kanske inte överlevt. När jag efter två år ser på alla foton som jag tog på honom efter olyckan, på sjukhuset och senare hemma under hans konvalescens så inser jag att han rasade enormt i vikt, han var ju bara skinn och ben, ett långt rakt streck, som ett vitt spöke. Jag såg det inte riktigt då, vi var så lyckliga över att han levde och att han inte satt som ett kolli i rullstol och dreglade. Jag är evigt tacksam för detta. För evigt.

Han har alltid varit en kämpe och haft enorma krafter. Krafter som sporrat honom och gjort honom stark. Men en stark person behöver också någon att vila sin själ hos. Att få andas och pusta ut. Lätta sitt hjärta. Hämta kraft.
Jag är lycklig över att han har så bra vänner som han har. Och att de har funnits där för honom hela tiden.
Det är inte alltid som en tonåring vill ha sina föräldrar daltande med honom, det är ju en tid för frigörelse och att hitta sig själv och förbereda sig för vuxenlivet och upptäcka allt. Han är speciell. Han är Johannes. Min son.

Jag älskar dig Johannes

Mamma
3

PÅ BÄTTRINGSVÄGEN

Mr Johannes har hämtat sig idag...men tyvärr har han inte blivit snällare.

Han gjorde mig väldigt besviken idag. Att bli förödmjukad av sin egen son inför hans vän är mer än jag vägrar ta.


Jag hade köpt med mig två kortlekar till honom - men han ville inte ha dem.



Det fick bli patiens-läggning för egen del...

Idag kl.10.00 blev han gipsad. Sjukgymnasten Marie och jag körde ner sängen på mottagningen rakt genom väntrummet och in på gipsrummet för barn. Han blev gipsad direkt i sängen. Snacka om lyx. Frank kom in och hälsade. I gipsrummet var också en sjuksköterska som skulle lära sig gipsteknik...hon var väldigt undrande över Johannes skador. När vi sen pratade om olyckan så sa hon plötsligt: - Ursäkta jag frågar, men hände olyckan utanför Tygelsjö? - Ja, sa jag. - Jag minns den där olyckan så väl, sa hon. Hon arbetade nämligen på akuten just den sena eftermiddagen/kvällen den 23 maj 2009. - Jag var där när Johannes och och hans kompis kom in med ambulanserna. Och sen frågade hon hur det gick med honom och så var vi helt plötsligt inne på ämnet MOPED och mopedkörkort etc. Den här gången valde han ett svart gips. Jag hade valt ett randigt om jag hade varit honom. Svart och knallgult hade varit fräckt. Lite varning över det hela...like a bee.

Han som gipsade kör själv både bil, mc och sen har han köpt sig en EU-moped som han har när han är på landet för att köra till affären och handla och så. Han hade bestämda åsikter om när man bör ta moped-körkort (innan man går ut högstadiet) och kunde bara hålla med honom för han visste vad han talade om. Tänk så många hemska ben och armfrakturer han har gipsat genom åren...hans åsikter om någons borde tas på allvar - speciellt när det gäller trafikutbildning. Grundläggande moped-utbildning skulle alla få lära sig innan man gick ut högstadiet alltså och sen skulle man gå på RIKTIG KÖRSKOLA ett bra tag innan man får ta mopedkörkort!

Johannes fick sin sista spruta in i höften - genom den smala katetern som ser ut som en tjock sytråd som sitter fast efter operationen. Den går rakt in i blodkärlen som finns inuti benmärgen i höften där de har varit och karvat. Det smärtar väldigt mycket när man får sprutan och det är ett kraftigt motstånd när lokalbedövningen sprutan in som tur är, så det tar en stund att tömma sprutan. Det känns kallt berättar Johannes och gör ont ända ner i benet, det är nog svårt att föreställa sig hur det känns om man inte varit med om det själv tror jag.

De ska plocka bort katetern i höften senare idag och sätta in smärtlindring i tablettform och se om det hjälper. Tanken är ju att han ska vara så pass "bra" att han kan åka hem. Han får ligga hemma istället för i en sjuksäng på sjukhuset och träna på att gå så smått. Nu blir det rullstol igen. Tur att det finns hjälpmedel och tur att snön äntligen är borta så han kan ta sig fram ute. Det hade varit omöjligt att ta sig fram med rullstol för några veckor sedan. Hemskt!

JOHANNES MÅR INTE BRA

Vill bara meddela detta! Han har mått mycket dåligt idag, mycket smärtor. Jag tror han hade mått bra av ett besök från sina vänner. De lyste med sin frånvaro idag och jag tror nog att han blev lite ledsen för det...jag vet inte, men han har sett så ledsen ut hela dagen. Jag vill inte att han ska må dåligt, att han ska ha såna smärtor.
Han dricker knappt någon vätska, är kritvit i hyn, de tog hb på honom, men hans värden såg bra ut. Sjukgymnasten säger att han bara ska få igång blodcirkulationen, men han klarade bara av att stå upp en kort stund idag, sedan tog smärtorna överhanden.

Återigen blev de nya fräscha lakanen i sängen nerblodade idag.  
Hans antibiotika som de satte in i handen på honom med dropp läckte så de fick sticka honom på nytt och det gick inte så bra. Han har sovit väldigt korta stunder, svårt att ligga bra i sängen, höften smärtar för mycket. Lider med honom. Hoppas dagen blir bättre imorgon. Puss på dig Johannes