Äntligen har hon haft tid att skriva av sig lite och det var skönt att få reda på lite som har hänt under veckan.
De har en stor fransk familj ombord som firar en re-union och min lilla gumma jobbar och sliter ombord.
De snorklade vid Phi Phi Islands i det underbara vattnet där...hon skriver att det är det vackraste stället hon varit på någonsin och då har hon faktiskt varit runt Jorden på en massa fina ställen.




En trött, men lycklig och söt Lee ombord på The Raja Laut

Levande musik & sång...otacksamt för honom att sitta där och spela när han inte får några applåder.
Vi gav honom rejält innan vi gick.

Jag höjde inte på ögonbrynen på nya Ikea - det såg likadant ut som det gamla möbelvaruhuset.
Marie och jag gästade butiken i veckan och möttes i entren av Ikeapersonal som sjöng och spelade för oss.
Lite kul var det allt. Vi hade som vanligt mycket att snacka om medan vi spanade in alla möbler. När vi skulle gå ner en våning såg vi den stora hissen öppna sina dörrar och vad möttes vi av där om inte ett helt band som stod där och spelade och sjöng. Det var faktiskt riktigt komiskt. Som en dålig reklam på tv. Eller rolig förresten. Där klämde folk sig in i hissen och blev rosig om kinderna när vi stod där och skrattade för fullt. De kunde inte själv hålla sig för skratt.

Mitt stora inköp blev:




Vilket mega-inköp!!!  En styck vit mus.  Kostnad: 9 kr.
(ja, visst ja, jag köpte ett ljusfat i metall med) 40 riksdaler. 

Blueskillen Pontus har hittat sitt rätta jag tror jag...i hårdrocken. Jag började lyssna på honom för många år sedan då han spelade i Mescaleros & ett annat Malmöband som nästan enbart lirade blues, rock och swing typ. Det var min trummis-vän Micke som fick upp mina ögon för honom..han formligen dyrkade Pontus då han är en excellent trummis/gitarrist/sångare. (Pontus alltså) Jag har träffat honom en gång när vi var ute en gång..skakat tass alltså.
Han har en enormt härlig röst och han har ett speciellt sound...jag tycker han har en väldigt speciell röst...jag har aldrig hört någon som ens liknar honom på rösten och så ska det vara. Micke och jag har varit på otaligt många spelningar med dem under åren både när de hette Mescaleros och senare Snibb, men dock inte de senaste åren.




Han startade hårdrocksbandet BONAFIDE där Sticky från Wilmer X numera är trummis. Pontus lirar gitarr och sjunger. Skiljt sig har han också =0) 

foto: från deras blogg

Finns sådana? Potatis är ett givet lyckopiller om ni inte redan visste det. Är du deppig så ta dig en kall potatis och smaska på den. Du kommer att känna dig bättre inom kort. Jag tror jag ska göra någon form av potatisrecept VARJE DAG i två veckor och se om det blir någon förändring.

Ja, så benämner jag denna fredag den 30:e oktober 2009. Tvi, tvi, tvi! Om hälften kunde vara nog så hade jag varit glad. Jag avundas alla som har bil och körkort som bara slänger sig in i bilen och far iväg till närmaste varuhus och helghandlar. Suck! Å andra sidan har det väl varit upp till mig själv att skaffa körkort och bil under åren, men det har nog att göra med att jag varit med i tre st bilolyckor. Sånt sätter sina spår. Jag skulle haft en torsdags eller fredagskompis som man kunde samåka med och handla mat på billigare ställen än på ICA här hemma och på COOP som rånar en på pengar. Jag har praktiskt taget BOTT på cykeln idag, fram och tillbaka, fram och tillbaka...mina ben och fötter värker och inte har Ortopeden hört av sig till mig om min lindning heller trots att det är över en månad sedan jag var på röntgen = under all kritik! 48-åriga kärringar är inte prioriterade idag, har tanten haft ont i foten så länge så kan hon gott ha lite ont lite längre, de har viktigare saker att ta hand om på Ortopeden *suck*. Usch, vad jag är gnällig! Jag har inte fått gnälla på hur länge som helst så nu passar jag på.

Borde kolla månens efemerider för det känns som om vi närmar oss fullmåne. Jag känner kaoset närma sig.
Ordet eferemid kommer av grek. ephemerides "dagböcker" och är tabellerade data som används för beräkning av positioner för solsystemets himlakroppar eller andra rymdobjekt som en funktion av tiden.

Det är fullmåne på måndag så då förstår jag varför det har varit en så här stökig dag. 



Det finns 3 viktiga moment under en månvarvtidsperiod: maximala momenten för nymåne, fullmåne, och 2 dygn innan fullmåne (TRIPURA SUNDARI).
En av de tre momenten (fullmåne) är olycksalig, de andra två är välgörande. Under fullmåne för man aldrig starta viktiga projekt, eller göra viktiga saker, och det är absolut det sämsta om man har samlag. Vetenskapsmännen har bevisat att under fullmåne sker den största procenten av kriminalitet, självmord, olyckor, eftersom månens negativa energi är som starkast då. Fullmånens påverkan sträcker sig från det maximala momentet 18 timmar innan och 18 timmar efter.

Det bästa momentet för älskog är Tripura Sundari, då månens energier har största resonans med skönhet och harmoni.
Under nymåne är lämpligast att göra Laya Yoga med första mantra eller att meditera med Shiva, eftersom då är solens energier, dock resonansen med Shiva (den universella manliga principen, det kosmiska medvetandet), starkast. Shiva Ratri betyder Shivas natt och är det manliga motsvarandet till Tripura Sundari.

Tiderna nedan är angivna i SVENSK tid.

Månens faser - 2009

NYMÅNE (ShivaRatri)	TRIPURA SUNDARI	FULLMÅNE
26 JAN 09:55 (24->25) 25 FEB 03:55 (23->24) 26 MAR 18:06 (24->25) 25 APR 06:22 (23->24) 24 MAJ 15:11 (22->23) 22 JUN 25:35 (21->22) 22 JUL 05:34 (20->21) 20 AUG 13:01 (18->19) 18 SEP 21:44 (17->18) 18 OKT 08:33 (16->17) 16 NOV 21:14 (14->15) 16 DEC 14:02 (14->15)	09 JAN 09:54 07 FEB 20:02 09 MAR 05:49 07 APR 16:33 07 MAJ 02:51 05 JUN 14:26 05 JUL 03:51 03 AUG 19:07 02 SEP 11:38 02 0KT 04:25 31 OKT 19:34 30 NOV 10:38 30 DEC 00:23	11 JAN 05:27 09 FEB 16:49 11 MAR 04:38 09 APR 17:56 09 MAJ 07:01 07 JUN 21:12 07 JUL 12:21 06 AUG 03:55 04 SEP 19:03 04 OKT 09:10 02 NOV 21:14 02 DEC 09:30 31 DEC 21:13

Fullmåne kommer att infalla på nyårsafton, en riktigt BAD MOON RISING alltså! Hur ska det sluta månne? 
Och en märklig början på 2010. Det inträffar inte ofta att det är fullmåne på just nyårsafton, på årets sista dag. 

Veckans boktips:   SOLO-LIV av Ninnie Gernandt

NÄSTAN HÄLFTEN (CA 45 PROCENT) AV ALLA HUSHÅLL I SVERIGE BESTÅR IDAG AV EN ENDA VUXEN PERSON. AV DESSA UTGÖR DE ENSAMLEVANDE MED BARN CA 4%. STATISTIKEN VISAR ATT GRUPPEN ENSAMLEVANDE BLIR ALLT STÖRRE, FRAMFÖRALLT I STORSTÄDERNA.  ÄNDÅ ÄR DET MESTA I VÅRT SAMHÄLLE INRIKTAT PÅ DEN TRADITIONELLA FAMILJEN. DET TYCKS SOM OM POLITIKER OCH VARUPRODUCENTER INTE RIKTIGT HAR FÖRSTÅTT HUR VANLIG DEN NYA LIVSSTILEN ÄR. NÄR DET GÄLLER EXEMPELVIS BOSTÄDER, TRANSPORTER OCH LIVSMEDEL UTGÅR MAN, ALL STATISTIK TILL TROTS, FORTFARANDE FRÅN ATT MÄNNISKOR LEVER IHOP I STÖRRE ENHETER, MED UNDANTAG FÖR PENSIONÄRER OCH STUDENTER.

DET ANSES OCKSÅ "FINARE" OCH MER SOCIALT ACCEPTABELT ATT LEVA I FLERSAMHET. DET VILAR HELT ENKELT NÅGOT SUSPEKT ÖVER ENSAMLIV. DEN SOM INTE HAR LYCKATS KNYTA TILL SIG EN ANNAN PERSON ATT DELA SITT LIV MED MÅSTE VÄL VARA MISSLYCKAD ELLER HOMOSEXUELL?

NINNIE GERNANDT, PSYKOLOG OCH CIVILEKONOM, 45 ÅR OCH ENSAMLEVANDE MED TONÅRSDOTTER, RASERAR ÅTSKILLIGA FÖRDOMAR I SIN BOK. HON BELYSER MÅNGA ASPEKTER AV SOLO-LIVET OCH BERÄTTAR ÖPPET OCH HUMORISTISKT OM DEN ENSAMLEVANDES SPECIELLA GLÄDJEÄMNEN OCH BEKYMMER. ETT STORT URVAL AUTENTISKA FALLBESKRIVINGAR AV ENSAMSTÅENDE MÄN OCH KVINNOR I ÅLDRARNA MELLAN TRETTIO OCH SEXTIOFEM GÖR BOKEN EXTRA LÄSVÄRD.

Tack Majvor!

Ett bryskt uppvaknande. Ivrig signal. En totalt förstörd dag. Inget nummer på min display. Intalat meddelande. Möttes av en harklande röst. Inga ord. Orolig. Ringde direkt till sonen. Han mådde inte bra.
Magen smärtade och han var väldigt irriterad på rösten. Orolig. Jag vet av erfarenhet från sjukhuset när han blev aggressiv i tonen...d.v.s smärta någonstans i kroppen. Det kan även vara omedveten vetskap om smärtan. Kan man förtränga smärta? För det kan ju inte vara av ren elakhet som man är som ett åskmoln? Ännu mera oro.

Telefonluren växte fast i örat på mig kändes det som. Ringde många samtal. Avbokade hans hemresa.
Katterna skrek efter mat. Hörde jag dem?
Min planering för dagen raserades helt. Jag vet inte hur många telefonsamtal jag ringde i förmiddags, men jag minns att inte ett enda av dem gjorde mig glad eller fick mig att le. Det var precis tvärtom. Jag fick bara en klump i magen som gjorde ont.

När det ena lugnar ner sig så dyker det upp något annat störningsobjekt. Någon gjorde tvärt emot vad som var avtalat idag. Någon mer än jag blev både förvånad och besviken på någon i eftermiddags. Jag ville inte läsa när pipet kom. Var finns avstängningsknappen för ögonregistrering? OFF-knappen? Var? Jag tappade matlusten helt.

Törst efter vatten, törst efter glädje. Auktioner - förlorade och vunna. Böcker är på väg. Kraschade cyklar. Lagade sådana. Ingen hämtning. Ingen mat. Bara Dexter, min kära Dexter. Snubblade in i Silent Hill av en slump. Det var en riktigt obehaglig film. Nya planer för en ny dag. Låt dem inte raseras. Tack. Sömnbehov skall nu tillfredställas.


Av rädsla drar han sig tillbaka,
drar öronen åt sig.
Är han verkligen en man?

Negligerar sig och även mig.
Känner att jag mattas av. 
Han får mig att tunnas ut.

Hans förflutna spelar fortfarande en roll,
i hans liv...tro mig.
En kvinna känner sådant intuitivt.

Styrd av osynliga, men väl medvetna trådar
är du. Spunna av spegelglas och egoism. 
Kanske t.o.m av missundsamhet. 

Det finns förmodligen grönare gräs någon annanstans.
Ja, akta dig för Anam Cara, akta dig för sanningen.
För 365 dagar sedan var det exakt samma situation. 
I´ve been there before with you, you know! 
Samma tid. Samma kanal. Samma beteende.

Att inte orka svara finns inte i mitt vokabulär.
Det är inget svar jag köper...någonsin.
Då får det vara. Ännu en gång.  

Hur många gånger ska man bli sårad egentligen?

Dags att ta fram miniräknaren, för som det ser ut nu,
så har jag helt tappat räkningen.

- Over and Out - 

Vi börjar bli ganska trötta på detta nu...! I förmiddags skulle Johannes vara på Ortopeden för att såga upp luckan på nytt, då de sågat ut luckan på fel ställe när han blev opererat och gipsad under narkos förra måndagen. Detta uppdagades i fredags av sjuksköterskan som sköter omläggningen av hans ben på vårdcentralen. Det som är lite otroligt är att hans musiklärare inte ville släppa iväg honom från lektionen när han skulle gå - TROTS att jag hade meddelat hans mentor igår eftermiddag så hon visste om att han skulle in idag. Vi tänkte igår att han kunde avstått från första lektionen, men vi tyckte att han gott kunde åka till skolan som vanligt och sen skulle hans pappa hämta honom där och köra honom till sjukhuset. Jag tar mig ju dit på annat sätt, men jag är alltid med. 
Jag ska ta ett snack med hans mentor i eftermiddag då jag ska dit i ett annat ärende. Nåväl...

När vi kom till sjukhuset så började de att såga upp hans gips längs med långsidan direkt...jag tänkte: Jag hoppas de vet vad de gör!? Det borde de ju veta om de har läst journalen. 



Men pappa Leif såg lika chockad ut som Johannes gjorde och bara stirrade medan han sågade upp gipset och då kunde inte jag mer än småle när han sade till gipsteknikern att benet inte är stabiliserat inuti och att benet inte har någon märgspik som håller ihop det inuti.
- Men det stog bara "OMGIPSNING" i papperna, sa gips-nissen. - Nej, sa vi, det ska sågas upp en större lucka i gipset. De har placerat luckan fel. - Ok, jag måste nog kolla upp det närmare, sa han och försvann ut.


Här kan ni se hur de sågade upp gipset längs med långsidan...hihi!

Han kom tillbaka med en sköterska (manlig) som var med och kollade vad som skulle göras med Johannes ben. Sen fick gips-nissen såga på rätt ställe så nu blev det två luckor som fick fogas ihop till EN lucka med stark tejp för att kunna sättas på plats och dessutom sitta kvar. Efter det kom den manliga sköterskan och gjorde rent hans sår och lade kompress över så det inte skulle komma in smuts när gips-nissen satte vadd och tejp runt kanterna på öppningen.
 


Nu är han omgipsad då gips-nissen redan hade karvat i gipset så det tog rätt lång tid allt det där. Och inget besked från läkaren fick vi heller angående det som hände förra onsdagen då vi åkte in akut med Johannes på natten. Tänk om det händer igen under de kommande två veckorna tills vi ska träffa läkaren igen?? Man blir lite ledsen faktiskt...det verkar så rörigt just nu med detta. Efter detta åker han direkt tillbaka till skolan och då ska han till tandläkaren...(fast det är på skolan). Det var inget roligt humör han var på heller kan jag säga. Ingen kram fick jag, bara en massa "håll käften" medan han låg på sjuksängen. Den där kaxigheten vill jag att han gör sig av med direkt...den gagnar inte någon - inte ens honom själv! Så varför vara kaxig? Som vanligt drog jag min moralpredikan för honom om tacksamhet, men jag tror att det gick in genom ena örat och ut genom det andra.

Trist läge.

Jag har fått i uppdrag att skicka ner salt godis, blandgodis, fluorfri tandkräm från butiken Astrid & aporna, Zoegas kaffe och annat smått och gott till Lee. Salt godis existerar inte i Asien. Hon har kraftig saltgodis-abstinens!  
Vill du vara med och sponsra lite? Skicka med ett kort eller hälsning? Eller något annat kul? Hjälp mig att komma på några bra saker som jag kan skicka till henne. Om sex veckor (1 november) måste paketet vara framme i Langkawi i Malaysia när hon kommer "hem" från Thailand efter att ha jobbat ombord på skonaren Raga Laut.  


DJUNGELVRÅL står högt på hennes önskelista





Ring mig! Maila mig! Kommentera på sidan! Do something! NOW!!! Hurry Hurry!

Royal Yacht Club in the Marina in Langkawi


Restaurangen på The Yacht Club


Lee´s "cabin" (hytt)

     
                           The Crew                   Poolarea on Yacht Club
 

Här bor Lee, Tim och Frix.


Inne på gården på Rainbow Guesthouse - den vita bilen har Lee och irlänskan Jade hyrt.


Här bor Lee


T.o.m katterna som hör till Rainbow Guesthouse bär regnbågsfärgade halsband


Tims new kick ass ride


Husdjur


Jade och Lee i bilen "Betty"


Den lilla apungen sover i Tims famn

Lee överraskade Tim genom att ta med honom på en båttur där de matade örnar till havs, besökte krokodilgrottor, fladdermusgrottor, en vacker ö med många vilda apor och linbanor...

    


En JÄTTE-SNIGEL 


Hittade en varan i vattnet

   


En stingray (rocka)


T.o.m aporna simmade frivilligt för lite mat...


Vilken underbart fin bild! Det ser ut som om han har sålt smöret och tappat pengarna!!! Hahaha!

   

Idag ska vi träna med sjukgymnasten Marie och få en massa övningar som Johannes ska träna på hemma. Innan han skrivs ut från sjukhuset idag (14 oktober) ska han kunna gå.


Nya tillbehör till kryckorna är ett måste annars kan han inte ta sig fram. Han är väldigt envis min son, han vägrar att byta ut sina kryckor mot ett par nya.  Den modellen som han har nu slutade att tillverkas för 5 år sedan och finns inte inom sjukvården längre. De nya kryckorna skaver enormt mot hans armar och är alldeles för stora upptill för honom. De kryckorna som han har nu tillhör en kompis till honom och de är alldeles snea, uppslitna och rejält tilltufsade. OM det finns någon som har ett par gamla kryckor stående och samlar damm kan du väl höra av dig till mig? Det är nog ganska bra om kryckorna som han ska rehabiliteras med det kommande året är raka. Man vill ju inte att han ska gå krokigt . Det enda jag fasar för nu är om det blir halt ute och is. Då gäller det att ha honom inomhus, så är det bara. Det måste han förstå då. Vi får bunkra upp med film och spel och en hel massa läxor. Bättre det än att han går och vurpar.


När jag skulle gå ner på Apoteket hämta hans medicin innan han skrevs ut så tittade en gullig clown in i dörröppningen och försvann lika fort igen. - Åhh, sjukhusclownerna kommer nu, sa jag till Johannes. - Nej, mamma, jag pallar inte, sa han till mig innan jag gick. Ok! Utanför hans rum satt det två manliga jättesöta clowner i soffan och spelade på en ukulele så jag passade på att hälsa på dem innan jag gick.

När jag kom tillbaka sken Johannes som en sol. De hade minsann varit inne hos honom när jag gick. - Spelade dem och sjöng för dig? frågade jag.  - Nej, vi satt och pratade och så skojade de lite med mig och ställde en massa kluriga gåtor.


- Ja, och så fick jag det här kortet av dem också...


Frukost på sjukhuset. Imorse fick han dubbelt upp av Oboy, i och med att den var slut igår när han ville ha. Gulligt av dem! Han ville bara ha en halv bulle med ost på och ett glas Oboy till frukost,
men han fick två glas Oboy och tre halvor med ost på...oj, så tokigt!

Singel från Malmö  

(lite lustigt faktiskt!)

                           
                                     279 kr på Kapp Ahl


Med detta snygga skärp blir väl blusen helläcker? 149 kr på Kapp Ahl


Brosch för 79:50 på Kapp Ahl (I like)



Snyggt armband med pärlor och strass för 129:50.   -  Kapp Ahl  

I Japan har en arkitekt designat detta förträffligt häftiga hus som blir ett spännande hem för den som äger en katt.

I torsdags natt, den 15 oktober ringde min telefon mitt i natten (kl.01:00) och Johannes pappa fanns i andra änden av telefonen. Jag hade hjärtat i halsgropen när han ringde för det tillhör ovanligheterna att han ringer någon ö.h.t  vid den tiden på dygnet. Han är en person som går och lägger sig mycket tidigt på kvällen. Nu var jag yrvaken och omtumlad ordentligt! Jag hade haft svårt att somna den här natten och säkert legat och vridit och vänt mig i över en timme. Då hör jag honom säga med allvarlig röst: - Vi måste åka in på akuten med Johannes! Han ligger och skriker i magsmärtor!!! - Vad är det du säger? sa jag och var helt chockad. Tankarna snurrade och jag försökte tänka om han hade ätit något olämpligt under dagen eller något annat. - Gör dig klar så kommer vi direkt! sa han. Jag har aldrig lyckats klä på mig så snabbt någon gång och var snabbt nere vid bilen när de kom. Johannes satt fram och kunde inte röra sig av smärta. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka, men jag bet mig i kinden för att låta bli. Jag ska ju vara till stöd för Johannes och inte göra honom orolig eller ledsen. 



Väl inne på akuten var man tvungen att ta nummerlapp. Det var en hel del människor som satt där mitt i natten. Han kunde inte lägga sig ner och satt krampaktigt och höll sig i bänken som han satt på. Jag stod upp hela tiden. Jag tyckte tiden stod stilla och när den värsta smärtan satte in försökte jag trösta honom och hålla om honom, men det gjorde ännu mer ont och bad mig och hans pappa att inte röra honom. Jag kan tänka mig hur djävulskt ont han måste ha haft. Men skynda er nu, är det inte vårt nummer nu? Tänk om han sitter och dör här på bänken för att det inte går tillräckligt snabbt...ja, det kändes så. Nu kunde jag inte hålla tårarna tillbaka utan började gråta..jag kände mig så liten och maktlös.



Väl framme vid luckan när det var vår tur så tyckte jag ändå att det tog en faslig tid. Jag ville inte se honom i så svåra magsmärtor och vi hade ju blivit ombedda av Johannes läkare att söka läkare direkt om han skulle få några biverkningar av allvarligare slag av medicinen. Jag kan inte tänka mig att det skulle vara av någon annan orsak än medicinen. När vi väl satt där så berättade Johannes pappa att han hade haft nästan samma magsmärtor för ungefär två veckor sedan, men det höll i inte i lika många timmar och det försvann lika plötsligt som de kom. Varför hade de inte berättat det för mig? *suck*

Sköterskan kollade upp hans ovanliga medicin i datorn och den visste hon absolut ingenting om. Hon hade aldrig hört talas om den. Jag förklarade Johannes situation och varför han fått just den medicinen. Hon såg inga konstigheter med biverkningar på den, det skulle vara ungefär samma biverkningar som "vanlig" antibiotika.
Jag var ju tvungen att berätta att han har inre skador sen olyckan, för det omnämns inte direkt i hans journal, det står mest om hans komplicerade benskada där. Jag tyckte vi stampade på samma ställe och inte kom någon vart.

Nu såg jag att Johannes grabbade tag i armstöden på stolen som han satt i och hörde hur smärtan ökade. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna. Samtidigt bakom luckan där två sköterskor satt och dividerade om vad de skulle göra med honom beslutade de hastigt att han skulle läggas in på Kirurgen direkt då de såg hur han andades och hans smärtor som tilltog. Han fick ett armband runt handleden med sina personuppgifter på, det var precis före han fick det stora "anfallet" och han satt och nästan skrek och sen helt plötsligt blev han helt tyst och jag såg på hans kropp att han sjönk ihop som av lättnad eller suck.

Ett lugn kom över honom och vi förstod att smärtorna hade avtagit. Nu visste vi inte vad vi skulle göra. Skulle vi ändå låta honom bli inlagd på Kirurgen eller skulle vi åka hem? Jag ville att de skulle undersöka Johannes och ta reda på vad det var för anfall han fick, men Johannes och hans pappa ville åka hem. Å andra sidan tänkte jag att om det nu lugnat ner sig och han kände sig bra, och detta hade hänt en gång tidigare så kanske vi kunde kontakta läkaren imorgon under dagen istället. Vi ska inte tära på sjukvården i onödan - speciellt inte på natten på akuten.
Därför beslutade vi att åka hem igen och att vi skulle komma in direkt igen om smärtorna skulle återkomma under natten. Ut i kylan igen...jag var lättad, men bekymrad. Man har inte sådana kraftiga magsmärtor utan anledning. De körde mig hem, jag kom hem kl. 02:05 och kröp direkt till sängs och somnade direkt. Jag skulle ju upp kl. 06:00! Klockan 09:00 skulle jag vara på frukostmöte och ha en intervju.

Ps! Mötet och intervjun gick jättebra!

Lee seglar idag iväg till Phuket ombord på Raja Laut. Hon har fått anställning som hostess på skonaren. Nice!



Bilderna som följer är klickbara för att se dem i större format om något av dem tilltalar dig...underbara pics!

   

   

   

   

   

   

   

   

   

   

   

   

     

     

   

     

 .....det var alla! Puh! 

Filmen är borttagen från www.youtube.com, men sök på Cloud over Moscaw så kan ni det filmen där.
Jag har lagt in en bild istället som var publicerad i The Daily News. 

 
Märkligt fenomen ovanför Moskva för några dagar sedan

And you thought rainbows were cool. A few days ago, a mysterious cloud shaped like a halo appeared over Moscow, and the buzz has yet to break.

We're the first to admit that a photograph of the heavenly cloud appears to be photoshopped. It's just so...perfect. But meterologists have spoken up and said the cloud wasn't digitally altered. However, it wasn't exactly what it appeared to be, either.

When the cloud initially formed, some UFO enthusiasts declared it to be a "true mystery." Some even compared it to the giant spaceship hovering over Earth in the movie "Independence Day." Reality quickly dashed any predictions of an alien invasion. An article from the Daily Mail explains that the "luminous ring-shaped cloud" was simply an optical effect.

An official spokesperson for Moscow's weather department said, "Several fronts have been passing through Moscow recently, there was an intrusion of the Arctic air too, the sun was shining from the west — this is how the effect was produced."

The cloud loomed last week, but the searches are still soaring. Lookups on "halo cloud" and "moscow cloud" are both booming, and a video clip has garnered hundreds of thousands of views on YouTube. You can check it out for yourself at the top...

Buzz (Yahoo)

 

Ja, det var inte inplanerat alls. Vi var på återbesök efter att ha medicinerat Zyvoxid i ytterligare två veckor sedan de nya röntgenbilderna togs. Vi blev då lite förvarnade om att en kommande operation var i faggorna och jag hade nog det på känn ändå. Det fanns nog en mening till varför jag sov så oerhört länge igår, jag kan inte själv hitta någon bra förklaring. Jag har inte sovit så länge sedan jag var i tonåren. Idag förstår jag dock varför.
Jag behövde vara fokuserad igår helt enkelt. Det planerades att Johannes skulle opereras som idag, tisdag och vi skulle därför skrivas in på avdelningen och hämta de där speciella tvättsvamparna som tar bort alla bakterier innan operation. Ja, sen skulle vi träffa narkosläkaren med förstås och ha ett samtal med honom.



Väl uppe på avdelningen fick de telefonsamtal från operationskoordinatorn som frågade när Johannes åt senast. Vi stod lite frågande. Det var väldigt viktigt med rätt klockslag. Kl.08:00 fick de som svar. Vi kan operera honom redan idag. Ok! Här gick det undan. Man var ju totalt oförberedd, men i regel är det just de tillfällena som blir de bästa. 


Det var bara att få en säng och rum direkt och Johannes pappa åkte tillbaka till sitt jobb och lilla mamma stannade hos Johannes.


Vi väntade...och väntade...narkosläkaren kom aldrig, men däremot kom det en hel del andra mycket trevliga personer från personalen och vi fick pratat en hel del och skrattat med för den delen - skönt! Jag träffade bl.a Marie, hans sjukgymnast, hon kommer upp senare på tisdag.

När klockan var 12.30 började vi förbereda oss och jag hjälpte Johannes i duschen med desinfektions-svamparna (man blir alldeles uttorkad om händerna av dem!!).

   
Sedan fick han fina Region Skåne-kalsonger på sig och en fin vit rock...nja, skön var den iallafall, inte fin. Vi väntade lite till...ingen narkosläkare dök upp.

   
När klockan var 13.00 satte jag på EMLA-plåstren på hans ovansida av händerna (bedövnings-plåster) men det på höger hand ville inte alls fastna. De virade tejp om hela handen, men t.o.m tejpen lossnade, skumt.


Nu var vi så väl förberedda som vi någonsin kunde bli och det var väl tur för runt 13.30 dök det upp folk som kunde bekräfta att runt kl.14 skulle det bli av. Johannes bloggade under tiden i sin mobil, men varje gång han skulle lägga ut det så bröts hans Internetuppkoppling. Han tröttnade till slut och bad mig ta hand om telefonen.
Men vart tar narkosläkaren vägen egentligen? Väntan fortsätter...

Vid 13:30 ca. kom rara Emma in och gav Johannes något flytade i en spruta som hon sprutade in i munnen på honom. Han fick ett par droppar saft efter intaget för den hade så otäck smak, sa hon. Jag minns inte vad medicinen hette som han fick, men det tog inte lång stund förrän han började uppträda märkligt. Han blev väldigt glansig i ögonen, han kisade med ögonen för att i nästa stund spärra upp ögonen som om han såg något märkligt framför sig - som om han inte trodde sina ögon. Sen log han emellanåt, riktigt ordentligt och sen tvärstopp. Så där höll det på. Vad hade de gett honom? - Mamma, du har fyra ögon. Det känns så skumt! - Mår du illa? frågade jag. Han blundade några sekunder och lade ner huvudet på kudden och sen ryckte han till som om han vaknat precis. - Har jag sovit? frågade han. - Nej, du blundade i två sekunder bara sa jag och skrattade.
Jag var tvungen att gå och fråga för han var väldigt konstig. Så konstig att han själv tyckte det var skumt. 
Emma bad om ursäkt, hon hade inte informerat mig om den här lugnande medicinen som hon gav honom. Det var just sådana reaktioner man fick. Puh!

Ja, vi hade lite roligt åt honom faktiskt när han låg där i sjuksängen, stackarn´!

Emma berättade också att i regel brukade man inte minnas något av hur man varit eller sagt innan operation när man fått det där medlet, så Johannes bad mig att filma honom. Ja, det gjorde jag också. I precis sista minuten innan han skulle föras ner till operation ville de att han skulle tömma sin blåsa och han lyckades klämma ur lite iallafall. Man bör vara helt tömd under operation, för under operationen tillför de så mycket vätska i form av dropp, bedövningsmedel, smärtstillande, etc så det kan bli en full blåsa efter en operation. De kollar alltid med ultraljud hur mycket urin han har kvar i blåsan innan han får komma upp på avdelningen igen. Jag har tagit en hel del foton som jag lägger ut senare på tisdag i detta inlägg.

Det var enormt skönt att få vara med i operationsalen iklädd min "rymddräkt", mössa och skoskydd igår. Tjoho!
Den här gången var det längre förarbeten med honom, de kopplade slangar, satte in nålar och EKG-plattor på bröstet och packade in honom i värmande täcken. Han låg i en större operationssal denna gång, en sal med en stor fönsterruta i där folk kan stå och se på under själva ingreppet, d.v.s andra läkare, sköterskor och medicin-studerande. Johannes sade till mig med ett leende att: - Mamma, du kan stå där utanför och ta foton under operationen så man ser allt de gör med mig. - Nej, tack sa jag, det skulle jag absolut inte vilja ta foto på.

Han slocknade snabbt - så fort de hade sprutat in sömnmedlet i honom och då hade han narkosmasken över aniskte och mun. I nästa stund var jag tvungen att lämna operationssalen. När jag kom upp på avdelningen så stod en viss person precis innanför dörren och pratade med syster Bodil...gissa vem det var? Jo, ingen mindre än narkosläkaren! Vilken tur att Johannes redan var nersövd =0)

Operationen tog 1½ timme denna gång. Han somnade kl.15:00 och de ringde från Ortopeden kl.16:30. Jag hann precis cykla hem och ringa ett par viktiga samtal, dricka två koppar tea och äta två smörgåsar i all hast. Jag passade på att göra ett byte av skor också, för jag hade gått i högklackat hela dagen. Jag hittade ett par riktiga höstskor i garderoben som jag glömt bort att jag hade. Enormt sköna var de!


När jag kom till Pre-Op (Ortopedens uppvakningsavdelning) möttes jag av ett välbekant ansikte, nämligen min lillasyrras bästa väninna Cissi. Vad kul! Hon jobbar i resursteamet på UMAS och idag var hon på PRE-OP-avdelningen. Hon brukar vara överallt ute på olika avdelningar. Nästa vecka ska hon vara med inne på operationsavdelningen. Spännande jobb! 



De är underbart gulliga alla damerna nere på PRE-OP, varma och goa och med mycket hjärterum och kärlek. 
Johannes var ganska medtagen av denna operation. Narkosläkaren hade förklarat att imorgon kommer det att  kännas som om han har träningsvärk i hela kroppen. Jag satte på mig en blå rock och tossor innan jag gick in och träffade min nyopererade Johannes. Jag slapp ha rymddräkten denna gång...puh!    



Han sov när jag kom. Jag satt och såg på honom ett bra tag och sen tog jag hans hand och då öppnade han försiktigt ögonen och såg förvånat på mig. - Hej, hur är det med dig gubben? Hur mår du? Har du ont? Nej, han hade inte ont, han var jätte-trött och hade ont i nacken. På huvudet hade han en väldigt rolig mössa. Det såg ut som en en sån där som man sätter över teakannor för att de ska hålla värmen. De var väl mer vanliga förr i tiden. (de finns fortfarande och de är väldigt vanliga i England och på Irland). Jag masserade hans nacke och hals, axlar och jag tror att smärtan släppte då. Han var alldeles spänd. Förmodligen har han legat lite galet och med huvudet långt bakåtlutat vid intuberingen. Han får alltid väldigt ont i halsen efter den. Helt uttorkad i strupen blir man och om läpparna. Man får inte dricka någon vätska alls även om man har vaknat.

Vi fuktade hans läppar utanpå bara. Risken finns att man kräker nämligen. Man har ju fortfarande narkosmedlet kvar i kroppen. Två st andra patienter började kräkas..såklart hade de druckit lite. Man ska bara vänta tiden ut så att allt blir ok. Hans pappa kom dit (för att jag hade tvingat honom) men man fick inte vara två anhöriga inne på PRE-OP tydligen, så jag var beredd att gå ut och sätta mig utanför så länge. Det skulle dröja till kl.18:00 tills han kunde köras upp på avdelningen igen. Hans pappa sa då: - Vad ska jag göra här då? Då sticker jag hem och tar ut tvätten så länge. Ja, se män! De klarar inte av sådana miljöer som sjukhus. Jag har varit likadan, gillar inte alls sjukhusmiljö, men nu har jag blivit härdad ordentligt. Man blir hemtam.


Så här litet ser det gipsade benet ut nu


Stackars det smala smala benet och knäskålen


Svullna tår med blodrester runt naglarna. Lilltån ser väldigt konstig ut!
 

Operation Nr 14 - då förtjänar man ett diplom! De blev så förvånade över att han inte hade fått något diplom vid de andra operationerna. Han blev glad när han vaknade iallafall.




Hejdå Johannes...sov så gott inatt! Nu åker vi hem, men vi ses imorgon bitti!


Nu går mina ögon i kors och jag måste hinna sova ett par timmar innan jag ska iväg till Johannes på sjukhuset igen på morgonen. Jag ska vara med på ronden på morgonen och prata med läkaren och sedan ska han röntgas igen och det ska bli spännande att få se vad de har gjort inuti benet. Det ser jag fram emot med förväntan! Jag skriver mer imorgon när jag kommer hem. Kram på er alla och ta hand om varandra "out there". Natti Natti

Från humorprogrammet Robins... *ler*

Ikväll ska jag självklart se matchen mellan Sverige - Danmark. Må Sverige vinna över danskarna!


Väldigt spännande må jag säga! Ps! Jag har ett bad som väntar i pausen...hoppas jag hinner. 
(jag hann inte) haha! Back to the television and Zlatan. Må de krossa danskarna nu!

Sen kl.23.10 - 00:50 på Danmarks Tv 1 ska jag se en film som heter "Lad de små børn".
(Varje slut har en början...)  Den ska vara RYSLIGT bra!



Dansk drama fra 2004. Britt og Claes har mist sitt enda barn i en trafikolycka. Efter ett halvår förväntar deras umgängeskrets att de skall komma tillbaka till livet. Britt återgår till sitt arbete som socialrådgivare, där hennes intresse för en ung ensamstående kvinna och hennes lilla dotter går långt över de professionella gränserna.    Claes kan inte fungera på sitt arbete och hans chef ger honom ofrivillig ledighet - men han berättar inget för Britt om det, och att han söker upp och träffar kvinnan som körde ihjäl hans dotter. 

I rollerna: Sofie Gråbøl, Mikael Birkkjær, Søren Pilmark, Lena Endre, Karen-Lise Mynster, Laura Christensen, Lars Brygmann, Carsten Bjørnlund. Regi: Paprika Stee


Ps! Skulle väl vilja kalla det för psykologiskt drama. Seg film, tragiskt öde. Hade förväntat mig mer av den.

Varför kan de inte ha sån här reklam i Sverige? Vi vet ju hur många som dödas i cancer varje år...


Den här är så träffsäker!

Jag VET att cigaretter DÖDAR! Jag har mist mina båda föräldrar i lungcancer och KOL och jag hade gärna velat ha dem kvar i livet och låta dem se mina barn växa upp och låta mina barn få ha en mormor och morfar.

Vet du vad du stoppar i dig egentligen? Jag tror inte det.

Nu ska turen och lyckan stanna hos mig för gott och vara vid min sida resten av livet.

Jag tackar härmed på förhand  

Har du sett, Sara? Vad gillar du paljettklänningen? 399 kr på H&M

Någon har flyttat in hos mig. Någon satt och sov när jag upptäckte honom. Han sov väldigt länge. Jag trodde först att han var död. Ja, vissa av dessa drar sig tillbaka och går in i vinterdvalan och somnar för gott och torkar ut helt enkelt. Igår ville jag inte peta på honom och fråga vad han gjorde här inne hos mig - i min lägenhet till på köpet!
Det såg ut som om han hade varit med om en strapatsfylld stund strax innan han föll i dvala, han såg härjad ut.



Jag passade på att föreviga honom på bild för trots allt när allt kommer omkring så sprider den här lilla krabaten lycka omkring sig. Jag brukar faktiskt ha en övervintrare av detta slaget när jag tänker efter, jag blir lika förvånad varje vinter när han plötsligt dyker upp, sittande på min julgardin, mitt i smällkalla vintern. Han har sin stohetstid under de varma sommarmånaderna, inte då, inte i kylan och inte nu heller. Han blev förevigad och sen tänkte jag inte mer på honom den dagen. Han satt tryggt och bra där han satt.


Den här krabaten var täckt med något klibbigt och var full med hår och damm så han inte kunde flyga.

Hör och häpna så upptäckte jag tidigt imorse att den lilla krabaten fortfarande satt kvar på samma ställe. I mina lite stressiga morgonbestyr så glömde jag bort den lilla krabaten och satte i kontakten till min plattång och skulle fixa håret. Där satt jag då och fixade mig i godan ro och plötsligt kommer en viss liten krabat krypande på bordet rakt emot mig som om han inte gjort annat än att krypa. Haha, vad glad jag blev. HAN LEVDE!! Hurra!! Mycket kan man säga om de där sega små krabaterna, men pigg var han minsann. Jag hade kanske t.o.m haft honom i håret, han hade ju slagit sig till ro på min platttång som låg i fönsterkarmen. Han kom krypande och klättrade upp på denna dams finger och hand och såg så glad och nöjd ut. Som om han ville tacka för att jag gett honom tak över huvudet i höst och vinter. Jag förpassade honom till fönsterkarmen igen, nu dock utan plattången att sitta och värma sig på. Jag får väl sy ett litet minitäcke till honom som han kan ha när den värsta kylan kommer. Det är dragit där i fönsterkarmen...brrr! Vi får väl se om han klarar vintern hemma hos Bitte. Det ska bli ett sant nöje att se!


Mat och värme fick min lilla gäst



Ren och fin igen...så nu kan han glatt flyga vidare om han vill.


Jag kanske ska döpa honom? *ler* Han ser NÄSTAN ut som en Eskil, men bara nästan.
Snylte-Per kanske? LUCKY? Ja! För sedan han dök upp har jag faktiskt fått en del tur! =0)
Han ska kanske få en egen liten blogg? Hahaha!

Ps! Imorse var han borta...gone...försvunnen och står ej att finna! =0) suck! COME BAAACK LUCKY!!

Den här vackra gatuskylten finns till salu på Tradera med utropspriset 2000 kr. Den har hamnat hos en ägare som bor uppåt landet långt ifrån trygga Malmö där den i själva verket hör hemma. VILL HA!

Jag har själv jobbat på den gatan så jag vet...ja, det lät något det! Jag upplevde mina bästa år på det jobbet, men även mina värsta. Jag har dock kvar alla mina minnen i min minnesbank uppe i hjärnkontoret. Jag minns er alla: Jan-Banan - allas vår chef som både stöttat och stjälpt mig under alla år under samma tak, Rutan-Tutan - hon var mycket speciell, en kvarleva från ett bortglömt skåneland - med uttryck som: - Sedde du när jag gådde där?  Jo, då Rutan..jag minns nog dina ljusa stunder, Gladys med sina långa fina naglar, Inger - vårt lilla Mumintroll som hastigt gick bort i cancer precis efter att hon gått i pension stackarn, Margit som lärde mig allt det jag kan idag och var som en extramamma för mig de första åren, Kalle - den långa drasuten till karl som gjorde sina gästspel hos oss ibland, Lena - vårt lilla blonda källartroll som knepade och knåpade mellan radonväggarna och bröt på 08-dialekt vers. Londonslang när hon var på det humöret, Karen - vår danska rödtopp med sitt extremt glada skratt och med ett temperament som kan tävla med en spanjorska.

Sen har vi den till åren komna deltidaren raffiga Gunsan som målade pilevallar, bröt på gotlänska och gick i kortkort och stilettklackar på jobbet och så lilla jag då förstås, lilla Bitte - ja, jag fick faktiskt mitt smeknamn av min chef en gång på 80-talet. Jag hette saker som: Bittan, Bitten, Bittis och till slut blev det Bitte helt enkelt. Jag köpte det totalt, med hull och hår, jag var så trött på att folk sa mitt långa namn (mitt officiella namn) och även smeknamnet Brittan som hängde kvar sen skoltiden. Det var skönt att börja på ny kula med ett nytt namn. Jag var den där sprallan på jobb som livade upp dystra miner, hon som sjöng in sina meddelanden på telefonsvararen och lade blodsten i kassan för att dra in mer pengar, gick med vinkelpekare (en form av slagruta) och letade currykryss på jobbet. De sista åren kom jag i regel en timme innan jag började för att varva ned innan vi slog upp dörrarna med färgmeditation som jag hade på ett kassettband inköpt på "Sök & Finn" som låg vägg i vägg. 

Man får minnas de glada stunderna för de dystra tog nog överhanden till slut,  sorgligt nog. Än idag har jag inte satt min fot innanför mitt gamla jobbs domäner - så som jag blev behandlad det sista året är oförlåtligt. Att människan är ond vet jag, men att hon kunde vara SÅ ond och så falsk kunde jag inte ens föreställa mig. De senare årens nytillkomlingar räknar jag inte - de ingick inte i de edsvurnas team...haha! Företaget är ett år äldre än moi så det har hängt med länge nu och utvecklats och expanderat både i Sverige och utomlands. Jag tror dock att det har haft sin storhetstid vilket är mycket synd, för de skulle hållt kvar i vissa bitar som är tidlösa. Dock valde en karriärklättrande hyena att rasera det en stark man en gång byggt upp. Nej, jag är inte bitter. Jag är glad att jag inte finns kvar inom deras intrigerande och falska väggar - jag gjorde mig fri till slut. En fisk fastnar aldrig i en tångruska! GLÖM INTE DET! 

Vid ett tillfälle när vi jubilerade ett år, så höll jag ett långt MYCKET roligt tal om var och en som jag jobbade ihop med. Det blev många glada skratt, men även en och annan sur min. Men det var så klockrent som det någonsin kunde bli och jag vet att jag har kvar ett av Jubileumshäftena av mina elakheter så kanske ni får höra mina finurliga påståenden lite längre fram, vem vet? Det sitter säkert snyggt i någon av mina pärmar fyllda med minnen till bredden så det är kanske dags att damma av dem snart? Hade ni vetat vad jag skrev om mig själv där så hade ni fattat poängen med tångruskan...*ler* Tids nog ska ni få veta, var så säkra.

Nu är det slut med att sitta djupt nersjunken i soffan framför dumburken med en påse ostbågar...
Eller vad säger du? Kill the soffpotät!

  

Den här läckra dekalen ska jag minsann köpa och sätta på min dörr. Undrar hur många som kommer att få sig ett gott garv? hahaha (Obs! Jag äger ingen hund)

65 kr valfri burk (det finns andra roliga motiv) på www.kitsch.se

Törstande forskare väntar på krasch

Klockan halv två i eftermiddag smäller det. På månen. Då kan vi få svar på om det finns vatten där.

I så fall är det grönt ljus för byggstart. Finns det vatten kan vi både dricka, andas och tanka.
Det blir den mest spektakulära planerade kraschlandning som gjorts utanför jorden.

http://sydsvenskan.se/webbtv/webbtv_varlden/article556386/Raket-ska-krascha-pa-manen.html

　

Först dånar en 2,2 ton stor raket in i en krater vid månens sydpol i 9 000 kilometer i timmen. Fyra minuter senare slår en 700 kilo tung pjäs ner på samma plats.

Resultatet blir ett stoftmoln som når bortåt tio kilometer upp. Det blir väl synligt även i kraftiga amatörteleskop. Och för alla på tv på Nasas hem-sida.

Genom att analysera stoftet avslöjas till slut hemligheten om huruvida månen har tillräckligt med vatten för att människan ska klara sig där.

För det finns vatten, vet man numera. På månlandningarnas tid trodde man att månen var snustorr.

Nu inser man att de föremål som slagit ner på månens yta under de fem miljoner år den funnits har innehållit vatten.

På den solbelysta ytan har det dunstat bort. Men i de djupa kratrar dit solen aldrig når kan det ha lagrats. Forskarna är inte riktigt säkra. Och framför allt vet de inte i vilka kvantiteter.

Vatten är näst intill avgörande för om det är värt att genomföra de planer som Nasa har på att upprätta kolonier på månen med start kring 2020.

Vatten består av väte och syre. Finns det vatten kan det – utöver att användas som vatten – delas upp i syre, till exempel för att människan ska kunna andas, och väte som kan bli bränsle till bland annat raketer.

Att frakta upp vatten och bränsle blir orimligt dyrt.

Så nu kommer svaret. I juni sköts sonden Lcross upp och har tillsammans med ett raketsteg cirklat i vida banor i rymden i väntan på kraschen.

När raketsteget slagit ner klockan 13.30 i dag kan instrumenten på Lcross analysera innehållet i stoftmolnet som beräknas innehålla bortåt 350 ton månmaterial.

Lcross har fyra minuter på sig. Sedan brakar den också ner i den tio mil vida kratern Cabeus. Stoftet fingranskas också av instrument på jorden. Sedan lär de törstande forskarna veta svaret.

källa: Sydsvenskan

　

Jag tycker det är emot Universums lagar att spränga en bomb på månen. Detta kostar de amerikanska skattebetalarna 79 miljoner DOLLAR! Räkna ut hur mycket det blir i svenska kronor. De borde skämmas!
Jag slutar adrig förvåna mig över amerikanarnas alla urbota korkade projekt. De gör inte en sån här grej
utan att det ligger en väldigt stor vinst eller mening bakom detta. Nu kan man ju börja spekulera ordentligt...

　

Tim och Lee reste till Langkawi i Malaysia och fick jobb direkt. Lee ska jobba på ett stort skepp, en 40 meter lång skonare som "hostess" ombord. Tim reparerar ombord just nu. Lee börjar ej förrän om 8 dgr, men Tim jobbar för fullt ombord nu.
De ska segla turister och dykarfolk till Thailand,helt underbart! Just nu hälsar hon på Adeline som är på en annan ort på Malaysia, hon reser ju snart hem till Frankrike och då skiljs damerna åt.


Welcome to Malaysia


The Underwaterman Tim


The Trashbag Mafia (de körde mc (like maniacs) genom kraftig storm på Malaysia
(Kan det vara tysken, Bellman och amerikanaren...haha!)


Solnedgången i Langkawi


Stumpy - den trebenta katten  Stackars liten!


Godmorgon på dig med!


Polen på Hard Rock Hotel i Pedang har varit ett populärt tillhåll för dem i värmen


Lee har öppnat eget företag i Malaysia...hahaha! 


Utsikt vid frukosten


Så här går det när man åker motorcykel i flip flops + mosquitobett




Tim har blivit pappa


Happy Happy


Scratch...








Två apor på besök på deras GuestHouse


Symbolen för staden...namnet betyder just havsörn










Seven Wells Waterfall - en mytomspunnen källa




Jag vet att Lee har läst sägnen om källan..hon verkar sugen på att se om det funkar...


Då lär hon bli gravid snart alltså...*fniss*




Miss Lee

Jag kände hur jag svävade...ja, det gjorde jag.

                                                                                 
  

21 april 2008  Kl: 00:37  

Ps! Detta inlägg ska inte ligga här på denna sida. Det blev något fel då jag ändrade kategori på inlägget och hamnade på första sidan *suck* Inlägget är gammalt sen förra året...det var då det! haha   

Det här ursnygga Pilgrim-halsbandet finns till salu på Blocket

Danmark vill införa fotboja för barn

OTROLIGA OLYCKOR

Måndagen den 28 september var det så dags för en ny röntgen av benet och foten.


Lilla mamma fick inte följa med in, men det förstår ju jag med.
Röntgenstrålning är inget att leka med.



En timme senare var det så dags att träffa Docent Laurin igen och denna gång var det goda nyheter vad gällde röntgenbilderna.



Bild tagen framifrån - foten är snedställd, men det ska de åtgärda vid nästa operation. Likaså ska skelettbenen fixeras ihop på sidan. Som det ser ut nu behöver de inte operera in en märgspik igen. Puh!


Det har alltså växt ut rejält med benmärg i tomrummet efter benet som blev avslaget i olyckan.
Det är inte så jämnt och fint, men det är där! Det kommer sannolikt att växa ihop i ändarna och som det ser ut nu så kommer han inte att behöva transplantera benmärg från höften. Helt fantastiskt! OTROLIGT! Johannes ska nu fortsätta med Zyvoxid i två veckor till då de visat så gott resultat. Han ska ta nya blodprover för att se hur hans blodbild ser ut innan vi ska tillbaks igen. Det går framåt nu känns det som. 


Jag fick chockartat reda på hur dyra Zyvoxid är när jag skulle hämta ut två nya paket a´10 tabletter i varje. De är verkligen en unik medicin och som förmodligen har räddat Johannes ben, men även gett honom väldiga problem med magen och hudförändringar i ansiktet. Vi får bara hoppas att alla hans prickar går bort när han slutar äta medicinen. 10 tabletter kostar alltså 5.529:50. I min lilla apotekspåse från UMAS Apoteket hade jag 20 tabletter av ett värde av 11.059 kr. Jisses Amalia! Tur att jag hade min livvakt med mig som vaktade mig (Marie) Hehe!  

Den 23 september var jag med på omläggningen av Johannes ben och skulle dokumentera. Det visade sig då att det uppstått en stor bula, en svullnad stor som en femkrona och den verkade innehålla vätska. Nu kommer det inte ut vätska ur benet för hans hål har krympt ihop (som tur är) och då står det förmodligen kvar inuti benet och kan inte komma ut. Distriktssköterskan vågade inte punktera den utan bad mig att rådfråga Ortopeden.

Min smärtande högerfot skulle röntgas på UMAS samma dag. Vad bra! Då kan jag slå två flugor i en smäll, tänkte jag. Min smärtande fot har jag gått och plågats med av och med länge nu, den blev "bortglömd" när olyckan med Johannes hände. Det kändes som en fis på tvären ungefär jämfört med vad han har varit med om. Det fick vara slutgnällt om min fot helt enkelt. Min läkare misstänkte att det kunde vara en stressfraktur eller hälsporre.

Jag pratade med Ortopeden direkt på plats och de ville ABSOLUT att han skulle komma in. Gipset hade också blivit mjukt på sina ställen så de hade tänkt ta bort det och lägga ett nytt helgips på honom. Johannes blev helt förskräckt för han ville minsann inte se sitt ben och fot i det skicket, det hade han inte klarat av sa han. Jag kan förstå honom, det hade inte jag heller velat se. Vi fick ju dit Johannes ganska snabbt från skolan, mitt i skolfotograferingen (den är ju så kolossalt viktig)! Vi träffade Johannes kvinnliga läkare från avd.4 (från då han opererades senast) och hon kom dit och skojade med honom. Jag tycker hon är väldigt lik Angelina Jolie. Hon är så charmig och trevlig!



De var nästan på väg att såga av gipset på honom, då vi fick förklara hur hans skador under gipset såg ut, då gick de och kollade på röntgenbilder och läste i journalen.


Puh! En läkare kom sedan och punkterade den stora bulan och de tog en odling på det som kom ut ur den. Johannes hade fått välja att bli bedövad, då fick han välja mellan att få tre stick med sprutan eller endast ett stick då han punkterade den mitt i bulan. Han valde att göra det utan bedövning. My hero! Det gjorde lite ont när de tryckte på den senare, men han har ju varit med om värre så det är bara att bita ihop.


Så som det såg ut under hans fot så var de tvungna att lägga på mer gips. Så som han har släpat omkring med det benet så var det inte konstigt att det såg ut som det gjorde!



Denna gång fick han välja färgen på gipsetbindan själv och givetvis så valde han neonrosa!! Hahaha! 

 

På INKONST visas "Bananas*! - On trial for malice", Sverige, Danmark, 2009.
Dubbelvisning kl 19 och kl 20.


Regissören Fredrik Gertten är på plats. 

Om Fredrik Gerttens nya film inspelad i Los Angeles och Nicaragua. Filmen är i slutklipp just nu. Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri samtalar med Fredrik Gertten om filmen och filmandets utmaningar. Bananas är WG Films största internationella projektet någonsin. USA:s public service är med i form av stöd från ITVS, men även Tyskland, Holland, Danmark, Norge och Finland har gått in med stöd i denna produktion. Bananas produceras tillsammans med Bart Simpson från Kanada som bla ligger bakom storsäljaren The Corporation.

En tredjedel av produktionspriset för en vanlig banan täcker endast kostnaderna av bekämpningsmedel. Över hela världen, dör och lider bananplantagearbetare av effekterna av dessa bekämpningsmedel. BANANAS! Är en film fylld med mänskliga draman, nyfikenhet och humorn som kommer från livsavgörande situationer. Det är också en film om den alarmerande globala bananpolitiken, det otroliga glapp mellan vår värld och vad vi kallar tjedje världen, om naturvetenskapliga val, bolagskultur, samt om maten vi äter.

Det var meningen att jag skulle gå och se den ikväll, men ryggen säger nej. Tids nog så kommer nog dokumentären att visas på SvT. Den har redan visats i riksdagen. Galapremiär blir det på torsdag på bion Royal i Malmö. Fredrik Gertten finns på plats då med och det bjuds på vin i entre´n. Biljettpris: 150 kr. 

Ingen som vet, ingen som vet?



EFTERLYSNING: Han lystrar till namnet Dexter, är blodspecialist inom polisen och en seriemördare till på köpet. Han försvann plötsligt måndagen den 28 september och har inte setts till sedan dess.
Om NÅGON har några upplysningar att lämna om när Dexter skulle kunna återvända till Viasat 6 så hör av er omedelbart. Jag saknar honom enormt!

Vissa av hans kompisar tycks visst tro att man kan leka hur mycket man vill och köra rally med hans rullstol. Jippiey! Vad kul kan de tycka. Rullstolens säkerhetsstöd tycker precis tvärtom. De är Johannes livsförsäkring och ska skydda honom från att tippa bakåt med rullstolen*. Om hjulen är så här uppslitna så kommer de inte att hjälpa honom om det händer något. De finns där av en anledning - just för att säkra Johannes så det inte inträffar en olycka så han skadar sig ännu mer.

Sluta alltså och lek med hans rullstol ber jag er. Den kostar mycket pengar också och det blir vi föräldrar som får ersätta det som går sönder på den. Det finns ju som sagt en anledning till varför Johannes har den om ni inte har förstått det redan. Nu så går Johannes mest på kryckor, han sliter ut dem på löpande bandet, men det kommer kanske något tillfälle längre fram då han kanske behöver rullstolen och då bör den vara hel.   

*Fotnot: En kväll när Johannes blev hemkörd i sin rullstol av en kompis blev han lämnad utanför huset hos sin pappa. Han försökte ta sig in genom dörren som leder till trädgården för egen maskin. Det blev svårt och det slutade med att Johannes tippade bakåt med rullstolen och blev liggande. Han slog i benet när han föll omkull. Det är sånt här som inte får hända! Vid detta tillfälle var båda säkerhetsstöden UPPFÄLLDA vilket de inte får vara vid framförande! Ibland kan jag bli så arg sååååå! Det kunde slutat värre än vad det gjorde. Låt det inte hända igen!

Den 31 augusti sågades det ett hål i gipset och de gjorde en lucka som kunde öppnas och stängas med ett lock.
Smidigt och bra blev det, men jag mådde riktigt illa när jag såg hans hål i benet. Det var enormt stort nu och man såg tjockleken på de olika lagren av hud, vävnad och annat inuti benet. De har nog varit inne i benet och rotat under operationen ett par dagar tidigare. Ni borde nästan få se bilderna, men jag besparar er det illamåendet.


Nu är det nästan klart! Benet i högläge och sedan omläggning. Han kommer att bli omlagd på hans vårdcentral - ja, vi har t.o.m bytt vårdcentral till den som är närmast skolan för att underlätta då han ska läggas om varannan dag. Det hade blivit lite väl tufft att krångla med bil etc. från skolan till Ortopeden på UMAS om dagarna. Detta underlättar betydligt. Nu blev det också beslutat att Johannes skulle sluta med sina "gamla" antibiotikatabletter Heracillin och istället skulle de testa med ett par helt nya på honom. Han har tydligen blivit resistent mot de "gamla". Jag blev lite rädd när jag senare "kollade upp" de nya tabletterna - Zyvoxid. De får ej ges till barn eller ungdomar under 18 år och inte heller längre än 28 dagar. Johannes är 13 ½ år. Detta var den enda chansen vi hade, menade läkarna på. Det är som att välja mellan kolera eller pest. Vad ska man välja? Hans ben måste ju bli kvitt infektionen för gott.  Vi ser framåt nu och hoppas på det bästa. Vad kan mer gå fel? 

Zyvoxid tillhör en helt ny klass av antibiotika – oxazolidinoner. Zyvoxid, eller liknande substanser har inte tidigare använts och saknar motsvarigheter i naturen, vilket gör att naturlig resistens saknas. Indikationsområdena är samhällsförvärvad och sjukhusförvärvad pneumoni och komplicerade hud- och mjukdelsinfektioner.Behandling med 600 mg två gånger dagligen ger tillräckliga koncentrationer i plasma och de flesta vävnader för god effekt.

Behandlingstiden kan variera. Behandling med Zyvoxid längre än 28 dagar har inte utvärderats i kontrollerade studier och rekommenderas inte. 

Zyvoxid kan precis som alla läkemedel orsaka biverkningar. De flesta som använder Zyvoxid har inga problem med biverkningar. De vanligaste biverkningarna som kan uppkomma är huvudvärk, diarré, illamående, kräkningar, svampinfektioner (vanligen i munnen eller underlivet), smakförändringar (metallsmak), förändringar av blodbilden och förhöjda lever eller njurvärden.

Vanliga biverkningar

Blod: Dina blodkroppar kontrolleras därför varje vecka under behandlingen. Förändrad blodbild, t.ex. blodbrist (anemi) eller minskat antal blodplättar (trombocytopeni) förekommer ofta vid behandling med Zyvoxid. Dina blodkroppar kontrolleras därför varje vecka under behandlingen.

Mage: Illamående, kräkningar och magont är vanliga biverkningar. Kontakta din läkare om du skulle få ihållande besvär.


Ovanliga biverkningar

Känselsinne: Ta genast kontakt med din läkare om du upplever nedsatt känsel, stickningar, domningar eller myrkrypningar i huden. 

Hud: Hudreaktioner, t.ex. rodnad, klåda eller svullnad, särskilt runt hals och nacke kan vara tecken på allergisk reaktion. Kontakta omedelbart läkare. 


Sällsynta fall

Syn: Kontakta omedelbart din läkare om du skullemärka någon synpåverkan, t.ex. försämrad synskärpa, förändrat färgseende, dimsyn eller om svarta prickar i synfältet skulle uppträda. Din syn ska kontrolleras varje månad om du behandlas under längre tid än 28 dagar.

Observera!

Inta endast små mängder lagrad ost, jästextrakt (kosttillskott), sojasås eller vin och öl medan du får behandling med Zyvoxid. Kontakta din läkare om du får huvudvärk efter intag av mat eller dryck. Kontakta även din läkare om du skulle få blodig eller svår diarré under behandlingen. Om du upplever att du har fått onormalt ökad andning skall du genast kontakta din läkare.

För att begränsa resistensutveckling mot linezolid bör läkemedlet reserveras för svåra, komplicerade infektioner som med stor sannolikhet orsakats av grampositiva bakterier med komplicerad resistens. Långtidsbehandling bör undvikas. Zyvoxid kan göra att du känner dig yr. Zyvoxid används normalt inte för behandling hos barn och ungdomar (under 18 år).

HUGALIGEN!

Maxie kom hem från veterinären efter att ha kastrerats stackarn´! Två nyopererade killar alltså.


Johannes är tillbaks i rullstolen igen, men utan den tar han sig inte fram alls. Att gå med gipset är ingen höjdare - än! Jag har sagt till honom att han kommer att vänja sig och träning ger färdighet. Nu släpas benet över trösklar och alla nivåskillnader längs golv och mark blir påfrestande för honom. Han får ju inte belasta foten alls i och med att det inte är något som håller ihop hans skelett inuti benet längre.



Jag tror Johannes är ganska glad över att ha fått komma hem från sjukhuset.

Ja, det finns en del som undrar, ni som inte finns runt omkring honom om dagarna. Jag har inte skrivit sen han skulle opereras. Det blev lite mycket att stå i då och sedan har inte orken funnits där. Jag fortsätter där jag slutade...

   
Jag var med när Johannes sövdes ner i operationssalen, iklädd en skyddsdräkt från topp till tå. Nu ska kryckorna få vila ett tag för Johannes märgspik ska tas ut från benet. Det är ett måste om hans ben ska läkas inuti. Det är infektion i benet som inte vill läka - det går hål på benet som om det äts upp inifrån. Det står infektionen för.
Johannes har fått samma antibiotika i exakt 95 dagar - Heracillin - som inte verkar ha någon verkan längre.
Märgspiken måste ut ur benet för har bakterierna fått fäste i den så är det kört, då kommer han aldrig att bli bra.

 
På "uppvak" efter operationen som tog 3 timmar. Allt hade gått bra. Ingen feber eller annat som tillstött. BRA!
Jag satt och vakade över honom när han låg där. Handen såg så liten ut - som handen på ett litet barn. Och det är just vad han är - han är ju bara 13 år, min älskade Johannes. Han som så ofta tror att han är äldre än vad han är.
Tids nog blir du gammal - ha inte bråttom - skynda långsamt, lova mig det!


Jag kunde inte i mitt liv förstå varför de hade gipsat honom ända upp till ljumsken. Det tog en stund innan poletten ramlade ner i maskineriet...jag fick förklarat att nu var det ju ingenting som höll ihop Johannes ben inuti (skelettet) Både fot/skenbenet och benet vid sidan av skenbenet är ju av. För att få att bra skydd för honom blev han därför helgipsad. Om ni ser noga på bilden så har de ritat en ruta strax ovanför foten - den ska sågas upp imorgon är det sagt. Det är ju där som infektionen finns och hålet som uppstått i benet.


Här ser man så smal Johannes har blivit...han fick ett grönt gips så liknar han grodan Kermit.
Det rann ut blod i sängen uppe vid låret inifrån gipset. Urk!



Johannes hade redan glömt hur ont man kunde ha och hur stucken han blev i armarna. Nu hade han grymt ont i knät där de gått in och tagit ut märgspiken. Ibland kan det vara nyttigt att minnas hur man lidit av smärtor för att veta hur skönt det är att vara frisk. Det är dock bra att barn glömmer lätt och lägger sådana saker bakom sig. Han fick återse avdelning 4 där han låg lång tid i somras efter olyckan. Det var kul att träffa alla bekanta ansikten igen, och det blev många glada skratt och igenkännanden när han kom inrullande i sjuksängen, men man märkte hur förändrat allt var där. Stressigt och rörigt överallt. De hade överbeläggning och hade nog piskan på ryggen att få hem patienterna så fort som möjligt. Just den här dagen hade nyheten släpps att det skulle skäras ned 200 personer i UMAS personal...skrämmande! Som om inte personalen hade det tufft redan nu?? I slutändan är det ju alltid patienten som blir drabbad. Folk som låg i Johannes rum när vi kom på morgonen innan han åkte ner på operation åkte hem redan samma dag. När vi kom upp från OP så fanns det en ny patient i sängen bredvid - en liten flicka som hade opererat armen. Hon hade jätte-ont, lilla stackaren.


Lillasyster Sara kom och hälsade på efter skolans slut. 

Nu skulle Johannes sova ensam över natten för första gången på sjukhuset och det gick jätte-bra. Skönt! Det är ju inte samma läge nu som det var då. Det är inget trauma denna gång som tur är. Nu har han varit med och varit klarvaken hela tiden tills dess att han somnade av narkosen. Han borde vara expert på sjukhus nu. Kanske en blivande ortoped frågade en av hans läkare...ja, vem vet?

Jag kan bara hålla med Dr. Håkan Westerlund - en av Sveriges bästa barnläkare.
Se inslaget som var på SvT idag, söndag. Håkan är min dotter Saras fantastiska doktor.
Bättre läkare får man leta efter! Jag är helt emot att vaccinera både mina barn och mig, deras pappa ska däremot vaccinera sig på sin arbetsplats. Jag tror inte han vet så mycket om vaccinet som ska sprutas in i hans kropp. Det blir på hans egen risk.