VARFÖR GRÅTER INTE EMMA?

Jag har nu läst halva boken...en mycket gripande bok skriven av Emma Jangestig.
Hennes två små barn Saga och Max blev mördade av en svartsjuk f.d flickvän till hennes sambo. Hon skadades själv mycket svårt i huvudet av mördaren - tyskan Christine Schürrer krossade hennes huvud med en hammare - samma hammare som hon sedan slog ihjäl Emmas försvarslösa två små oskyldiga barn med.
 
   
 
Jag minns så väl när det hände, jag följde nyhetsrapporteringen i tv och på nätet på våren 2008, jag greps väldigt av det som hände då. Morden i Arboga blev väldigt uppmärksammat i massmedia. Det är ett mirakel att kunna leva vidare efter att ha gått igenom det hon har gjort...lider så med henne. Det är fantastiskt och samtidigt så plågsamt att läsa hennes egna ord om det hon och hennes barn utsattes för.
 
Jag låg i badet och läste boken ikväll, men tårarna kom när jag läste om när hon var på begravningsbyrån och planerade barnens begravning. Jag bara satt och grät där i badet. Vad som fick mig att börja gråta var när jag läste då Emma var på begravningsbyrån och skulle välja en fin kista till sina bäda barn. Hon ville att de skulle få ligga tillsammans i en gemensak kista, sida vid sida, alltid tillsammans. De stod varandra så nära. Storebror Maximilian (Max) fanns alltid där och tog hand om lillasyster Saga om det var något. Nu fick de vara tillsammans på sista färden.
 
Tänk att bli berövad på sina två små barn...
 
Hur kan man bara göra något så hemskt mot två små oskyldiga barn? Ondska är för mig en gåta. 
 
Mitt ♥ går till Emma Jangestig & hennes familj
Arboga - Emma Jangestig - Max - Saga - barn - beundransvärd - ex - gråter - hammare - mirakel - mord - smärta i hjärtat - stark - svartsjuk - tyskan - tårar