ELDEN SLUKADE MIN ÄLSKADE

                      

"Elden slukade min älskade"


Jag ville älska Dig och ingen annan än Dig.
Himmeln förmörkades hastigt och du drog iväg
dit, där du en gång kom ifrån...


Färdades bakåt i tiden


Allt för att inte minnas mig,
radera baklänges...

Du bränner dina känslor i en öppen eld inför
Världen.


Allt kastades i elden -

Mitt hjärta, min kärlek till dig, alla minnen, alla skratt, alla tårar, alla kramar och alla förstulna blickar.

Allt detta för att sedan stiga upp som ett gigantiskt rökmoln för att till slut resa dig
ur eldens rasande flammor, för att återuppstå som
Fågel Fenix och kvar i askan ligger ett glittrande
hjärta av guld...


Så lyft dina vingar, se på mig, med de sorgsnaste ögon jag någonsin sett.

Med huvudet på sned som om du ville ta mig i din famn igen och aldrig låta mig gå.


Ta mig med över bergen, upp bland molnen där jag hör hemma med dig...


Nu lämnar du mig för alltid, kvar här på Jorden.


Ett Öde värre än Döden - att leva utan dig - i ett öde land, bland främlingar.



Jag stod där,  längst ut vid stupet och såg havet dela på himmelen.


Såg - när du lyfte från Jorden och gav dig av - cirklande ovanför mig.
 
Och skrikande fylldes rymden av resterna av din själ.


Jag band mina händer och såg min brudslöja rida iväg på vilda vågors stormar.

Vinden torkar mina tårar och jag tröstar mig med att Du alltid finns framför mig
då jag sluter mina ögon.

Du är så nära mig, men ändå så långt borta, du är så långt borta som möjligt.
Jag är lämnad att vandra ensam i resten av mitt liv...
- utan
Dig.


Mitt hjärta tillhör Dig.
Jag bär Ditt närmast mitt hjärta.

Oförstörbart i det mest guldglittrande hjärta du lämnade kvar,
det som jag bär runt min hals...
- för Evigt.



Dikt skriven av mig, Bitte i början av 2000-talet. Copyright.