POEM TILL LIVET
Ja, jag vill älska dig. Livet. Smaken. Doften.
Inget annat.
Bara livet.
Allt utom smärta och fetma. Allt utom tomhet.
Jag kan bara älska färgerna och vattnet.
Motståndet och närheten.
Jag spottar på tvåsamheten för den finns inte.
Det är endast en inbillad bekvämlighetsinrättning för egoister.
En vargarnas marknad. Ej till salu. Bytes ej. Ingen retur.
Ingen återvändo.
Papperskorgen.
Orka. Hinna. Spela med. Ligga lågt. Ta skit.
Bli känslokall. Ilsken. Besviken.
Överlycklig. Euforisk. Upphetsad. Varm.
Hungrig.
Önskan om närhet och värme slutar med otillfredställelse.
Konstaterar att män i min närhet är själviska och ego.
Bara mitt konstaterande.
Fuck.
Finns det ingen KÄRLEK längre?
Har KÄRLEKEN någonsin funnits över huvudtaget?
VAR finns den gömd?
I våra hjärtan eller hjärnor?
Jag ska sluta tänka på den...jag lovar.
Jag kan ändå inte se den och syns den inte, så finns den inte.
Ungefär som med radiovågor. Finns de? Man kan ju undra.
Akta dig för min inbyggda radar.
Copyright Bitte 19 juni 2008