OCH SÅ VAR DET BARA EN KVAR !
Fiskmåsparet som häckar på taket på bensinmacken har nedkommit med två små dunbollar...de föll ner från taket förra helgen efter ett anfall av andra ickefamiljära fiskmåsar. Usch, vad elaka de är!
Synd om dunbollarna, jag har haft lite koll på dem, men det verkar som om föräldrarna har "släppt dem" nu eller inte kan hitta dem.
De har hållt sig på gräsmattan och gömt sig tryggt ihop i en intill-liggande häck...men...
Ve och fasa...i förrgår när jag hade varit o handlat hittade jag och min son en platt dunboll, med endast ett ben kvar, sönder tuggad.
Så där är det endast hundar som gör. Lemlästar och tuggar sönder och dödar! Stackars stackars stackars! Nu är den andra lilla dunbollen HELT ALLENA!
Vad ska jag göra?
KAN jag göra någonting?
BÖR jag göra någonting?
Klarar den sig med mat och vätska?
Jag vet inget om fiskmåsar direkt - förutom att de är
ena jäklar på att skrika dag som natt!!!
Det hade varit kul att ta hand om den - men det går ju inte.
Jag har två hungriga katter hemma som gärna skulle vilja gnaga på den där lilla dunbollen, tror jag...hahaha!
Ps! Det är INTE någon katt som har dödat den andra lilla parveln!!!
Oj! Jag hittade ett Forum på nätet där folk frågat just om upphittade bortglömda fågelungar...
Jag har jobbat på ett djursjukhus som heter Katastrofhjälp för fåglar och vilt. Gå in på kfv.se så kommer ni in dit, de har nu i år bytt namn till nordens viltrehabilitering. Man får inte ha vilda djur mer än 48 timmar tills ni hittat en som har tillstånd att vårda vilda djur. Jag tycker du inte ska föda upp den utan att försökt ringa naturvårdsverket, viltjouren eller nordens viltrehabilitering. Du kan tyvärr inte heller inte bara släppa ut den så där utan den kommer bli för tam och tigga hos människor eller snabbt bli tagen av ett rovdjur.
Ring dem!
Om du inte hittar en lösning skicka medelande till mig ska jag se vad jag kan göra för att hjälpa dig. Har lite kontakter med djurvårdare med tillstånd som har erfarenhet av vilda djur ungar.
Och sedan följde svaret:
Det är inte sant att den inte klarar sig själv efter att ha blivit uppfödd av människor. Den går inte och tigger av sina fågel- föräldrar heller när den blir vuxen så varför skulle den tigga av sina människo-föräldrar?
Själv tog jag hand om en koltrastunge som trillat ur boet. Jag tog hem den och gav den mat ( fick hjälp av en fågel expert som jag känner) Först matade jag den med små bitar av pannkakor, där i finns allt de små ungarna behöver. Senare matade jag den med rå köttfärs som jag hade klämt ihop till små bitar. Det var också uppskattat. När fågelungen, som jag döpt till Stella, blivit lite större, tog jag en spade och gick jag ut på maskjakt. Jag la maskarna i en hink jord och gick hem. ( nu äter ju inte måsar maskar, men denna lille flickan gjorde det.)
Stella växte och växte och blev fetare och fetare.
Men hon var fortfarande för liten för att klara sig själv.
Stella såg mig som en riktigt mamma och när jag kom "flygande" med maskar skrek hon för full hals och när jag hängde masken över
hennes lilla näpp öppnade hon den och jag kunde lägga ner den.
Det är livs levande jättemaskar jag snackar om. Och ibland när hon svalt dom tog dom sig själva upp igen .. men Stella kämpade ner dom i magen igen. Gud vad jag älskade denna fågeln!
Jag spelade ett band med inspelad fågelsång på min radio och hon satt och sjöng med dom. Hon tillbringade stor tid av dagen i fönsterkarmen där satt hon och "pratade" med fåglarna på gården.
När hon växt till sig och lärt sig flyga omkring i lägenheten tyckte jag hon var redo att få flyga ut till koltrastkompisarna på gården. Vi öppnade fönstret mot gården där hon bukade sitta och filosofera och efter ett tag vågade hon sig ut.
Hon flög ner och satte sig i trädet och där satt hon ett tag och såg ut över gården och visslade sin vackra sång. Jag kände mig stolt av att ha fött upp den vackra fågeln. Jag kände mig som en riktig mamma till henne. Efter ett tag kom hon tilbaka til mig och satte sig på sin plats i fönsterkarmen. Så höll hon på och flyga fram och tillbaka. Hon var alltid välkommen. Maten hittade hon på egen hand. Och inte gick hon till några andra människor än mig. Jag var ju en speciell mamma för henne. Hon vågade sig inte nära någon annan? Varför skulle hon det? Hon kände ju bara mig. Efter några veckor flög hon inte upp till fönstret mer, nu ansåg hon sig vuxen och det var hon också! En stor vacker koltrasthona har nu bosatt sig på gården och hon har skaffat sig en man. Nu är hon några år gammal och har fått ungar också!! Jag är en stolt mormor!! *ler*
Detta är en solskens historia från mig. Och jag ser inget dåligt med detta? Hon klarar sig lika bra som vilken annan koltrast som helst! Jag ser henne själv varje dag! Henne känner jag ju igen! Nu kommer hon aldrig mer till mig heller och jag ser det som en positiv sak!! Hon är en självständing fågel nu. Det enda jag har kvar är minnen från en underbar tid!