MINA FUNDERSAMMA FUNDERINGAR
men tiden är knapp. Hur ska jag hinna allt jag vill göra? Denna dag bara försvann i en rasande
fart, men den har varit mycket givande även om jag inte har gjort så mycket ändå. Jag har sett
desto mer och träffat ansikten från förr, fått en kram och lite skratt till på köpet. Sånt värmer!
Letade parkering länge uppe i stan, det blev i närheten av Caroli p.g.a golfklubborna i bilen. Inte
kan man stå i garage då, det har jag erfarenhet av. Det gjorde vi en gång då min systerdotter och
hennes familj var nere och hälsade på och vi ställde oss i Caroli´s parkeringshus och gick och
shoppade, handlade mat och åt på en servering där. När vi kom tillbaks var framrutan i deras stora
familjebil inslagen och det var glassplitter precis överallt. Borta var golfbagen med golfklubborna som
hennes man hade med sig ner för han tänkte ta en runda på golfbanan med min sambo och min svåger.
Så blev det nu inte, det blev ett rent kaos istället med en polis som inte kom och gråtande småbarn och glassplitter precis ÖVERALLT! Mycket obehagligt! Efter att ha väntat i över en timme på polisen som aldrig
kom så tog vi av oss koftor etc och lade ut över sätena så vi kunde sitta där och försökte få bort det mesta
genom samla ihop splittret med händerna och kasta det på garagegolvet. Oj, vad vi var arga då!
Vi fick leta efter en bilfirma som kunde sätta i en ny ruta fortast möjligt och jag minns att det kostade en rejäl summa. Inget kul alls! Fan, vad jag skämdes över Malmö stad då, usch! Här kom de ner på semester och jag
ville visa upp Malmö och vi skulle göra så mycket och så blev det kaos med en gång, samma dag. Vilken otur!
Malmö Brandkårs Musikorkester spelade för alla som sprang halvmaran idag, de stod på gågatan där alla tävlande passerade, det var i början på loppet som startade strax förbi Turning Torso. Start och målgång var förlagd där.
Har så ont i nacken ikväll, är så spänd. Felköp ute i Västra Hamnen strax innan vi skulle hämta upp syrrans man som sprungit halvmaran i stan. Vilken runda sen! Stackare sa jag hela tiden! - Nej, det är han inte, han är inte tvingad, han gör det frivilligt, sa syrran. Ja, shit alltså, springa marathon! Vem orkar sånt? Inte jag iallafall... jag hade nog fått en hjärtinfarkt direkt! Jag såg en man som såg ut att få en strax innan målgång när vi stod och höll utkik efter min svåger som är en riktig tävlingsmänniska.
En glad Bosse med en bukett rosor då vi hämtat honom efter maran...
Han som fick ryggskott för en vecka sedan och var på behandling hos naprapaten - allt för att kunna springa halvmaran idag. Och det kunde han också, men nu var det hans fötter som bråkade med honom, de brann som eld ropade han när han sprang förbi oss på slutet. Vad menade han med det? Ja, i vilket fall som helst så beundrar jag honom för den kampanda han besitter! Att han bara orkar! Nästa år fyller han 60 år! Det ni! Men vad hade allt detta med mitt felköp att göra? Haha! Ja, så blir det ofta när jag berättar, jag halkar ofta in på sidospår, men mot slutet så kommer jag alltid fram till det jag ville ha sagt, även om jag tar lite kringelikrokar ibland.
Tack Jerry för pratstunden idag, det var så himla kul att se dig igen efter så här många år! Tack Gunilla och tack Lena!
Kramar till er alla.