TIDEN FLYGER IVÄG
Idag har det gått i en rasande fart på jobbet...den försvann väldigt snabbt tycker jag och det kan ju bero på att man har det trevligt, eller hur? Idag jobbade jag, Viveca, Carina och Anders. Har hunnit prata mycket idag och ändå fått saker gjorda :) På lunchen träffade jag Sara. Efter jobb begav jag mig till Drottningtorget och till Lee´s "gamla" lägenhet på Österportsgatan, det kändes konstigt att vara där igen. Hon bor där under denna veckan och nästa tills hon kan flytta in i sin nya lägenhet nere i Centrum. Hon har sorterat och gått igenom alla sina grejor som hon samlat på sig under alla år och det var inte lite grejor vill jag lova. Hon ringde mig igår och bad mig komma dit och titta om det fanns något jag ville ha där. Hon har ju rasat i vikt och är nere i stl. 38 eller en stor
36:a nu, det är helt otroligt! Jag provade kläder och hittade skitsnygga jeans och andra snygga byxor, men de fick jag inte på mig. Kunde inte knäppa byxorna för magen var i vägen...*suck*
Varenda dag diskuterar jag min vikt och det är inte bara en massa snack utan mycket planering. Jag vill inte dö av fetma. Kan Lee gå ner i vikt så kan jag. Vi hade samma storlek tidigare - stl. 42, men sen gick jag upp i vikt och har haft svårt att gå ner igen. Det blir svårare ju äldre du blir och dessutom blir hälsan mer lidande av övervikten och du riskerar få allvarliga följder på hälsan. Jag är nu uppe i storlek 44 och det hade jag aldrig kunna tro för 10 år sedan, aldrig. Jag känner dock att jag har medvind och bara vetskapen om detta gör mig lycklig.
Jag ska kämpa, jag ska komma tillbaka och ta tillbaka mina förlorade år...jag ska leva som jag aldrig levt förrut.
Ja, och då menar jag L E V A och inte bara E X I S T E R A.
Jag har så mycket KÄRLEK att ge och banne mig så ska jag ha dubbelt upp tillbaka av den varan. Det är jag FAN TA MIG VÄRD och hör sen!!! Så mycket kärlek och tid som jag har ödslat på oseriösa killar i mitt liv - ni borde skämmas ordentligt! Tänk så mycket tårar jag ödslat på killar som inte varit värda ett ruttet lingon i skogen när allt kommer till kritan, men sådant ser man inte förrän man är igenom det och har gått vidare. Man kan skratta åt det och virra på huvudet och undrande ställa frågan till sig själv: - Hur kunde jag vara så blåögd? Så "OHHHH"!!!
Ändå vill jag T A C K A mina älsklingar som jag en gång har älskat och längtat efter. Tack till alla skitstövlar som jag trånat efter och till alla de som krossat mitt hjärta - tack till de som en gång har lämnat mig.
Jag säger också förlåt till de som jag har sårat en gång och förlåt till dem som jag en gång lämnat.
Det är viktigt att få ett avslut innan man kan gå vidare och då menar jag ett RIKTIGT AVSLUT. Mentalt fastnar annars mitt minne av dem i mitt soprum långt därinne i hjärnkontoret. Soprum behöver också tömmas och rengöras med jämna mellanrum. Nu är det dags för storstädning. Några av mina älsklingar försvann spårlöst för mig - var de änglar, tro? Änglar som skulle få mig att se mig om efter någon bättre än de? Kanske.
Ett mysterium med en försvunnen kärlek löstes för ett tag sedan, men jag har inte fått något avslut och vet inte om jag någonsin kommer att få det heller. Jag prioriterar fram honom ur soprummet och placerar honom på en ljus plats för han förtjänar allt ljus från Universum just nu...en av de finaste killar jag någonsin har träffat. Saknaden är stor och det går inte en dag då jag inte tänker på honom i någon form. Våra själar är besläktade, men jag vet inte hur...
Jag hoppas att en dag få reda på vad de starka band mellan oss betyder...
