JAG ÄR FATTIG
Dessa pengar är endast ett nödvändigt ont anser jag...alla är besatta av dem mer eller mindre.
Jag har lärt mig att leva knapert och då menar jag K N A P E R T. Att jag sedan har barn som tror att pengar flyger in i bankomaten om nätterna och kommer från ingenstans och är obegränsade är väldigt frustrerande.
Jag kämpar varje dag för att få allt att gå ihop och så kan allt falla för att min dotter (t.ex) vill ha DET och DET och DET och DET. - Mamma, det är mina pengar, barnbidraget! Jag SKA ha pengarna nu! Jag måste köpa jeans och två nya tröjor, foundation och lite smycken.
Ibland vill jag bara gråta.
Jag förbannar dessa förbaskade pengar som man MÅSTE ha tydligen för att få allt att flyta besvärsfritt.
Kan förstå henne samtidigt, jag har ju själv varit barn. Jag fick aldrig mitt barnbidrag själv. Det var bara att foga sig och vara tacksam för det jag fick. Jag jobbar varje dag, men har inga pengar ändå. Jag har nämligen en praktikplats på en klinik där jag trivs väldigt bra. De har mig gratis. De får t.o.m betalt för att jag jobbar där. Lite surt är det allt. Systemet har ju gjort att detta är möjligt, att man arbetar gratis på ett företag och inte får någon lön. Jag dömer inte dem, jag hade förmodligen också velat ha någon som fixade allt på jobbet om jag hade ett eget företag och om någon dessutom gjorde det gratis och man slapp alla arbetsgivaravgifter etc. Det är systemet det är fel på. Det känns verkligen förödmjukande och man är tillbaka i "herrskap & tjänstefolk"- tiden igen. Slav.
Nu är det ju Nya Moderaterna som styr med Fredrich Reinfelt vid rodret. Jag har snart jobbat där i ett år. Trivs väldigt bra, men jag vet ju att det inte kommer finnas möjlighet till en anställning då det är separata egenföretagare som jag arbetar för. Så jag har inget att se fram emot när min praktiktid på två år går ut. Inget mål i sikte! Ja, det är MODERATERNA som bestämde det. Mycket bra jobbat Reinfelt. Tack!
Min handläggare på den nya statliga myndigheten Arbetsförmedlingen skulle komma på besök några veckor efter att jag började jobba där jag är nu. Han kom aldrig. Vi väntade på honom varje vecka, men han behagade inte dyka upp. Jag var nu borta från deras statistik och avfärdad som: Är i åtgärd. Nu behövde de inte bry sig längre, inte för att de har gjort det ö.h.t, men nu struntade de ju helt i en. Kanske bäst så? Han hörde av sig i början på det nya året och hörde hur det gick för mig och även denna gång bedyrade han att han skulle komma på ett besök på min praktikplats. Än har han inte dykt upp och det har snart gått 9 månader sedan han ringde. Om en månad har jag arbetat hos dem i ETT år!
Jag vill ju JOBBA och tjäna pengar. Jag vill inte ligga samhället till last och då får man leva på några få kronor om dagarna. Ska det räcka till kattsand till katterna idag? Kan jag handla mat idag? Nej, då räcker inte pengarna till mat när jag har barnen nästa vecka. Jag låter därför bli att köpa mat. Jag äter ingen mat på flera dagar ibland, ibland kan det gå två veckor. Allt för att spara på slantarna. Allt rubbas i kroppen och den ställer in sig på svält.
Göder den med tea med socker och vitt bröd och fet ost. Förstår ni hur min kropp ser ut?
När köpte jag kläder till mig själv senast? Jag minns inte ens. Ibland ropar jag in något billigt på Tradera. Men sådant kan jag inte göra till barnen, de vägrar att använda något plagg som någon annan har haft. Jag tror på återvinning och så även med kläder. Varför ska man slänga när de kan glädja någon annan? Jag har rubbat min ämnesomsättning i kroppen p.g.a att jag inte har en bra ekonomi...det blir en ond cirkel. ALLA tror att jag sitter och vräker i mig mat om dagarna i och med att jag har gått upp så mycket i vikt, men det hela handlar om att jag undviker mat för det kostar för mycket. Ett bröd och en ost räcker länge för mig och tea är hyfsat billigt. Det går inte att köpa frukt och grönsaker idag för det är så dyrt. Jag försöker läsa de flesta reklamblad som jag får i min brevlåda och jämför priserna i olika butiker. I regel har de stora butikskedjorna samma kampanjvaror samtidigt och det är trist.
Hej och hå...nej, jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Vissa av er tycker nog att jag har mig själv att skylla som inte har ett jobb. Ja, kanske har jag mig själv att skylla, men det är inte många som anställer en 49-årig ensamstående kvinna idag. Jag betalar av på mitt studielån varje månad och det är jag tvungen till även om jag är s.k. "arbetslös" och inte har en anställning. Förr var det så att man inte behövde börja betala av på sitt lån förrän man hade ett jobb. Det suger. Det suger mycket. Elräkningar suger också. Den fasta telefonens avgifter suger med. Har funderat på att ta bort den helt och hållet och bara använda mobiltelefonen, men då har vi det dilemmat nämligen: Jag vill inte utsätta mig för den strålningen som mobilerna ger. Än har vi inte sett följderna och biverkningarna av all strålning från mobiltelefonerna. Jag märker ju själv vad som händer om jag pratar länge i mobilen. Jag är väldigt känslig. Jag borde vara en sån som man testar allt på för jag ger bra utslag.
Jag ska börja att sälja mig. Nej, inte sälja min kropp utan mig själv som person. Min kunskap och det jag är bra på. Det finns väl inget bättre ställe än det än HÄR?? Jag börjar få tillbaka mitt självförtroende...det som en dag bara försvann. Jag trodde jag var stark, men något hände som bröt ner mitt försvar och jag trodde jag gjorde något gott, en god gärning, men det förstörde hela mitt liv. Försvann gjorde den glada, busiga, påhittiga, sprudlande och inspirerande tjej och kvar fanns bara ett skal av någon förskrämd liten figur som folk kunde hunsa hit och dit. Jag bockade och bugade. Mitt glitter i mina grön-blåa ögon var försvunnet. Mina käkar är spända av smärta i kroppen. Spända av tandvärk. Spända av inflammation i käkbenet som jag har gått med i över två år nu.
Hur skulle jag kunna ha råd att gå till tandläkaren? Jag kan bara skaka på huvudet och sucka. Jag klämmer in en väldigt tung suck också, det är verkligen på sin plats. Inflammationen har jag fått p.g.a att jag bitit av en bit av min tand på Pågens Lingongrova för några år sedan. Jag har sedan gått med tanden trasig och ej fått den åtgärdad och sedan har bit efter bit av tanden försvunnit då jag tuggat mat. Hade jag tuggat på ett tuggummi idag så hade mina tänder lossnat, det är jag klart övertygad om. Det är inte sä lätt att ta sig ur en sådan här situation alldeles själv. Har inget stöd från någon. Ingen som peppar mig, ingen som gläder mig i vardagen. Jag står ut.
Ändå har jag funnit ett ljus i tunneln om jag kan säga så, för det känns nästan som det. Ljuset som jag har funnit är mitt eget - det som brinner inom mig...det har varit släckt väldigt länge eller gått på sparlåga, det känns så.
Jag har alltid klarat mig själv och även om jag bett om hjälp någon gång så har jag inte fått det. Det får en bara till att bli envis och självklart vill man klara det på egen hand isåfall. Jag har svurit många "Jag ska nog visa dem! Vänta bara!" Men jag säljer inte min själ, jag kommer aldrig att bli någons slav (även om jag är livegen just nu, men anser att detta endast är en fas i livet som jag ska gå igenom för att komma ut starkare på andra sidan). Hur lång denna del i mitt liv kommer att bli vet jag ej, tiden får utvisa, men det har hänt så mycket positivt på så kort tid de senaste veckorna så jag ser bara positivt på det hela.
Hur länge till ska jag fortsätta att leva så här? Jag er fram emot förändringar och att det blir till det positiva.
FUCK MONEY
Att lämna ut sig själv är något av det svåraste man kan göra, men jag har gjort det nu och det känns som om en börda har lättat från mina axlar, jag kan andas lättare. Det är tungt att bära på alla tankar själv och aldrig låta dem komma ut. Kalla det själv-terapi? Jag har helt enkelt accepterat att mitt liv ser ut så här, att det inte enbart är mitt fel att mitt liv ser ut som det gör utan att det påverkats av en massa yttre omständigheter som jag ej kunnat påverka. Jag är jag och du är du.
Jag är den jag är och har inget behov av att vara någon annan - det är min styrka!