PÅ SJUKHUSET 3 GGR SAMMA DAG
Först var jag på Mammografi-röntgen tidigt på morgonen...
Efter det fick jag cykla hem och byta om till torra kläder, på väg hem igen så kom jag ännu en gång i ett oväder. Denna gång iskallt regn och inte snö. Det stack som nålar i ansiktet när regnet träffade mig. Jag AVSKYR när det är kallt och man inte är rätt klädd. Allt blir så fel och jag blir lätt krasslig i kylan om jag inte får upp värmen snabbt, är en väldigt känslig liten dam kan jag tala om. Johannes ville inte alls till doktorn - det var minsann inget fel på honom sa han. Han ville bara sova för han hade blivit väckt av telefonen hela morgonen då alla ringt och skickat sms till honom efter att de fått veta vad som hänt. Hans pappa körde och hämtade mig och lämnade mig hemma hos Johannes (hemma hos hans pappa) och han själv for tillbaks till jobbet igen. Jaha, vad skulle jag göra nu? Jag tassade ner för att se på honom och kolla så att han var ok och då råkade han höra mig och vaknade och blev jättesur för att jag var där. -Vad gör du här? Jag ska inte till doktorn. Det har jag inte tid med! skrek han till mig. - Du får boka om tiden till en senare tid, försökte han med. - Men snälla Johannes, du har en akut-tid, en sån tid kan man inte boka om och det är fredag idag och de stänger tidigare.
Jag gick upp och satt mig att vänta tills klockan började närma sig 12.30 och hade sällskap av deras hund Maxie.
Han verkar inte alls vara glad...det syns i hela hans sätt och i hans ögon. Men han blev glad av att träffa mig och höll sig i närheten av mig hela tiden, vart jag än gick någonstans i huset. Sötnosen!
Lite senare...kl.13.10 var jag på Vårdcentralen med honom där jag fått en akut-tid hos läkaren som skulle undersöka och bedöma hans skador efter misshandeln vid överfallet på honom då han blev rånad i torsdags den 18 nov. Vi gick dit i regnet, under mitt Marilyn Monroe-paraply arm i arm. Det är det närmsta jag har kommit honom idag. Någon kram har jag inte fått fast jag har bett om en. Han har taggarna utåt och det kan jag förstå med tanke på det han varit med om, men ändå...en kram har ingen dött av - tvärtom mår man bra av sådana.
En bedömning av skadorna måste alltid ske, det skulle ha gjorts strax efter att det hände. Hade hans pappa varit tillräckligt klok så hade han kört in på akuten direkt och slutit upp med polisen där. Nu var han själv ute och letade efter rånarna och hade den skadade Johannes med sig i bilen. Inte så smart tycker jag som mamma. Det första jag hade gjort hade varit att få honom under läkarvård för att konstatera att han inte fått allvarliga skador. Tänker vi kvinnor och män så olika? Struntsamma nu...skadan är ju redan skedd. Polisen tog foton på honom på kvällen några timmar efter överfallet.
Väl på Vårdcentralen blev han noga undersökt, han hade svullnader och var öm och hade ont i nacken, bakhuvudet och på höger sida på kroppen, revbenen hade fått sig ett par smällar så han misstänkte att han kanske hade en spricka i dem. För att utesluta att han inte fått inre skador beslöts att han måste till sjukhuset och röntga sig. Han ville dock inte, efter samråd för Verksamhetschefen för kliniken, att Johannes skulle röntga huvudet, då han inte verkade ha skador på det, inte synliga iallafall. Han förklarade att man inte vill göra det i onödan och speciellt med tanke på hans unga ålder.
Vi fick en tid till akut-röntgen kl. 16.15 på SUS och därefter traskade jag i ösregnet hem till Johannes pappas hus och väntade där tills han kom hem från jobbet vid 15-tiden. Ont i fötterna hade jag. Klart olämpliga skor hade jag på mig, men mina gympaskor blev blöta i regnet imorse så jag bytte när jag var hemma tidigare. Det blir nog inte kul för mina ben imorgon tänkte jag och det blev det inte heller...kunde knappt gå så ont jag hade. Förbannade högklackade skor!! Speciellt trevlig var Johannes inte direkt mot mig, hans lilla mamma, kan man inte begära det efter att ha varit vid hans sida precis hela dagen? Inte ett endaste gott ord alltså...hans vän Oliver var med på Vårdcentralen, han kom dit efter att jag kontaktat honom, han kan hantera och tackla Johannes ganska bra och är en klok och förståndig kille. Johannes lyssnar på honom och sen har han själv blivit nerslagen och rånad 2 ggr så han vet vad som händer inom en när sådant här händer. Jag är evigt tacksam att Oliver var med även på sjukhuset på kvällen, vi satt och pratade i över en timme när vi var där. En mycket klok och snäll påg.
