IN TEARS
Jag är nog väldigt känslig just nu, jag vet inte varför, men jag har väldigt lätt till tårar för tillfället, iallafall de senaste dagarna. Kanske har det blivit för mycket av allt. Har såna smärtor i mina ben, men biter ihop varje dag och kämpar på i ullstrumporna och gnäller bara ytterst lite. Ingen förstår mig ändå. Även om jag säger att jag har så ont, så är det ingen som bryr sig. Kan det bero på att jag utåt oftast visar upp en glad sida? Att jag varje dag skrattar och ler, men inom mig så är jag rätt ledsen och ensam. *gnäll gnäll gnäll*
Vilken tur att jag är singel, för HUR skulle jag hinna med en kille när jag knappt hinner med att leva ö.h.t? *gnäll gnäll gnäll*
Min planering för kvällen var att städa så fort jag kom hem från jobbet, men ibland sätter verkligen Ödet käppar i hjulet och rubbar mina planer. Idag på luchen skulle jag snabbt iväg och hämta paket, jag skulle stanna till på Stadsdelskontoret och hämta några viktiga papper, handla lite mat och därefter snabbt hem om och äta luch och sen tillbaks till jobb. Allt detta skulle jag hinna på 40 minuter.
Jag cyklade till jobbet imorse (vill bara upplysa er om det)... Det snöade väldigt, men cyklade, det gjorde jag minsann ändå. Jo, det gick, men tog det försiktigt, jag brukar fixa det mesta med lite framförhållning. Jag utmanar aldrig Ödet i trafiken utan väljer säkerheten före allt annat.
Nåja, tillbaks till lunchen...jag cyklade försiktigt iväg och kände att det var mycket halt under vänster pedal. - Vad nu då, tänkte jag och spanade ner. Hade jag så mycket snö under stövlarna så det blev så halt? Mysko! Jag cyklade och framför mig kom en postbil körande rakt emot mig så jag vände direkt till höger (skulle egentligen köra rakt fram nämligen...) in på en annan gata, cyklade en bit in på den totalt isiga och snöiga gatan då det knakade till i trampan, vad nu då tänkte jag igen...och rätt var det var så...PLOPP sa det så tittade jag ner och det fanns ingen pedal att trampa med under min vänstra fot!! Ja, ni läste RÄTT! DEN VAR BORTA!!! Vad i självaste ...???
Jag kunde inte göra annat än att GARVA åt hela situationen. Där står jag, mitt på en snöig gata, stressad till max, det var SVIN-KALLT ute, minus 7 grader (och det blåste isvindar så då sjunker temperaturen snabbt ner till ungefär minus 14 grader) och den förbaskade pedalen på cykeln faller av!! VAD GÖR MAN??
Jag ställde cykeln på första bästa ställe, på trottoaren, låste den, lade trampan i cykelkorgen och stegade iväg, garvade för fulla muggar och kunde liksom inte sluta! Jag fnissade för mig själv hela vägen till paketutlämningen som var låååångt därifrån! Fy hundan vad kallt det var!!
Jag hann minsann ALLT - utom att sticka hem och äta lunch, det fick bli en trist korv med bröd (fisljummen) på OK Q8 där jag var för att hämta mitt paket. Ödet hade än en gång spelat mig ett spratt även nu, för när jag kom dit med min avi för att hämta paketet sa de att det redan var hämtat! VA?? Uj, vad sur jag blev... - Jag ska slå på dem, sa jag...haha! (de som hade skickat ut avin alltså...) Locka ut mig i minusgrader så där och få cykeln att tappa pedalen och allt. Ajsing bajsing! Kan man råka ut för mer dilemmor nu, eller?
Väl hemma efter jobbets slut så blev det ingen städning, jag var alldeles stelfrusen efter att först ha gått en bra bit på väg hem ledande cykeln genom snö och is när jag insåg att jag glömt maten (som jag handlade på lunchen) på jobbet. Grrrr!!! Det var bara att ställa cykeln i första bästa snödriva, låsa den och traska tillbaks hela vägen igen! Surt, va? Så det tog lång tid att komma hem, tråkigt nog. Jag bar upp mina kassar först och sedan gick jag ner igen och bar upp den eländiga cykeln. En bit från min ytterdörr låg det NYTT godispapper från choklad och klubbor slängda och det var inte första gången denna veckan! Ännu mera GRRRRRRRRRRR!!!! Varför kan de Ska de ALDRIG lära sig?? Hur är man funtad om man slänger och skit i sitt eget hus? Var finns respekten? No ware!! *suckar än en gång*
Inte för att det hjälper att visa fingret...man ska bemöta illvilja och negativa saker (och) personer med positiva tankar och med glädje, jag vet...men jag har ingen ork att vara positiv just nu. Min värk i min kropp tar all min energi! Snart är jag tom, bara så ni vet!
När jag nu var hemma igen så skulle jag vara snäll mot katterna och fräscha upp till dem genom att köpa ny kattsand, så jag klär på mig igen (efter att ha tagit på mig myskläder) och stegar ut i den vidriga kylan igen, allt för att glädja dem...men vad möts jag av då??? Jo, en TOM HYLLA precis där deras kattsand brukar stå!!! Höjden av otur, va? Frågade i kassan och den var minsann slut (om hon nu inte bara sa så för att slippa gå ut på lagret och kolla) men den skulle förhoppningsvis komma imorgon...kanske alltså. Världens sämsta närbutik! ICA-butik på köpet! De lär sig ALDRIG! Fy, fan vad den butiken hade blivit förändrad om jag hade varit chef där!! Haha! Jag hade nog fått upp försäljningssiffrorna iallafall och fått det till en TRIVSAM butik som alla VILL handla i...inte som det är nu...man väljer den för att det är så långt till ens ordinarie butik och man är lat helt enkelt. Det får man lov att vara när det är sånt här vargaväder. Brrrr...ryser när jag tänker på kylan därute. *gnäll gnäll gnäll*
De fick alltså ingen kattsand, stackarna! Och när jag startade datorn tänkte jag rensa lite bland mina gamla mail och hittade mail som jag började läsa och i bakgrunden snurrade samtidigt en cd som jag spelat in till en viss person som försvunnit ur mitt och hans mail kom upp och jag fastnade i läsandet...ja det ena gav det andra och sen kom tårarna. Det kändes krampaktigt i hjärtat och jag grät ordentligt.
Fan, fan, fan!!!
Det är så många personer som har försvunnit ur mitt liv de senaste åren...först dog min mamma 2007 och i den vevan träffade jag en kille som jag tog det väldigt lugnt med...jag var livrädd att bli kär i honom, jag ville inte gå på en nit än en gång. Han började uppvakta mig...allt kändes så rätt tyckte vi båda...nästan för bra för att vara sant, det sade vi båda hela tiden, men så ska man ju inte säga.
Mitt i allt detta dog hans pappa, mitt i vår nyfunna lycka! Det var så hemskt alltihop! Jag hade själv precis gått igenom sorgen efter min mamma och tagit mig igenom tiden strax efter hennes bortgång lättare p.g.a att han då fanns där för mig att prata med som en klok vän som han då var. Nu drabbade det honom själv och hans värld rasde samman. Det är kanske lättare att stötta och hjälpa andra än sig själv? När man själv drabbas så kan man inte riktigt hantera saken till det bästa. Man får ingen helhet i all tragedi.
Hans pappa bodde över hundra mil härifrån och han fick lämna allt hals över huvud...och då menar jag ALLT! Något hände med honom under tiden han var där uppe. Jag FÖRSTOD verkligen vad han gick igenom, men det är inte alla som riktigt kan förstå vad som händer inom en när någon dör. Det är lätt hänt när någon går bort. Man vet ALDRIG hur man kommer att reagera när någon närstående går bort, det är inte bara att personen som har gått bort, det allt det andra runtomkring som gör det ännu värre. Det är så mycket som ska fixas och det är SVÅRT att verkligen INSE att personen är BORTA FÖR GOTT och det är tungt att axla. Det blev det nog för honom. Han "bara" försvann. Och då menar jag att han FÖRSVANN ur mitt liv på riktigt.
Dagen innan hans pappa dog skrev han dessa ord till mig:
Jag tänker mycket på dig ,, är bara rädd för att jag har för hög växel ,, att det går för fort o du blir rädd..
Kram
Jag hittade hans sista mail som jag fick när han var där uppe och fixade med begravningen...
En orkan av känslor
Lite på en gång .. nej allt av allt .. Hur klarar ett huvud av att ta så mycket? Det gör det inte,,
Jag tänker på dig, Bitte mitt i en surrealistisk värld som jag hoppas slutar snurra snart, så jag landar igen.
Din
Han har kanske inte landat än...? *snyft*
Efter att ha väntat på att höra av honom under ett par månaders tid utan framgång kom en annan man in i mitt liv - en som skulle komma att betyda väldigt mycket för mig. Han försvann dock även han - men det fanns en giltig anledning till det. Under hela tiden förblev vi vänner under den tid vi kände varandra, vi fick aldrig den tid tillsammans att på djupet lära känna varandra vilket vi båda önskade, men situationen var inte den så det gick. Vi hade starka oförklarliga band mellan oss, har nog aldrig känt så för någon tidigare, det var en ren magnetism och jag kunde känna när han var i närheten av någon oförklarlig anledning. Ödet ville något annat med oss. Han försvann väldigt plötsligt och det var p.g.a att han för snart ett år sedan drabbades av hjärnblödning. Jag hade ingen aning om detta som hänt honom och han höll på att stryka med - flera gånger om - men han är seg och en riktig kämpe och han har kommit tillbaka till livet igen.
Idag är han rullstolsbunden och en strokepatient och jag kan inte ens föreställa mig hur hans liv ter sig för honom nu. Tänk såna vägar livet kan ta ibland...tänk på det... ta tillvara det ögonblicket du har, de du har nära dig, imorgon finns de kanske inte längre. De kanske bara försvinner för dig. Visa din kärlek IDAG och gör det NU! Imorgon kan det vara försent. Sorgligt nog klampar vi runt i vår ego-värld och är själviska. Förblindade av alla våra "måsten" och alla långsiktiga mål att vi glömmer att LEVA HÄR OCH NU!!! Det är NU som livet ÄR - inte DÅ och inte SEN - det är NU!!!
Själv lever jag idag varje dag som en robot. Inget känns meningsfullt. De som jag älskar uppskattar det inte eller har inte förmågan att visa sin uppskattning tillbaka av egoistiska skäl. Försvinner jag är allt för sent - man kan inte visa känslor och sin kärlek då tiden har runnit ut - vi får vår beskärda tid i livet - här på Jorden och vi är här för att göra det bästa av den - att älska de du har omkring dig och för att sprida glädje och kärlek omkring dig - inte för att hata och vara negativ till livet. Jag tror på KARMA. Reinkarnation. Jag vet att jag levt många tidigare liv, det fick jag bekräftat för mycket länge sedan. Än hänger jag kvar i livet på Jorden - än är min stund inte kommen - jag har lite saker som jag satts på Jorden för att utföra först innan jag kastar in handduken...
GLÖM INTE ATT LEVA
OCH ÄLSKA!! NU!!!
Namaste