HYPNOSENS HISTORIA

Under hypnosens skiftande historia har den alltid väckt på en gång större entusiasm och fler fördomar än kanske något annat inom läkekonstens område. Och samma motsättningar mellan olika inställning kvarstår i viss mån ännu, för inom vissa kretsar av läkarkåren, som inte satt sig in i saken, betraktas utövandet av hypnos fortfarande som något skumt med en dragning åt kvacksalveri.

Hypnos är äldre än medicin, det går tillbaka till egyptiska präster och deras sömntempel där de botade sjukdomar. I British Museum finns en relief som är hämtad från en grav i Thebe, och som visar en egyptisk hypnotisör och hans patient.

Hippocrates talade om förbättrad hälsa för de sjuka med hjälp av  ”strykningar”.

Grottmålningar visar att människan redan för ungefär 1000 år sedan började experimentera med hypnos. Primitiva stammar lärde sig att inducera trance och hallucinationer med hjälp av dans, trummor osv. De gamla kineserna använde bön och meditation for att erhålla hallucinationer och egyptiska dervisher uppnådde kataleptiskt tillstånd (katalepsi = stelhet). Grekiska sömntempel fanns och keltiska druider använde ”magisk" sömn för olika ändamål. Tidig västerländsk kultur associerade hypnos med häxkraft och djävulsdyrkan.

Suggestionens kraft kände man till redan på bibelns tid och många av de profeter och helgon som botade människor använde sig sannolikt av denna kraft. Vi vet idag att trance-tillståndet är en företeelse av hypnotisk karaktär, men trots att man i gamla tider iakttagit dessa fenomen som isolerade fakta, hade man aldrig kommit att tänka på att de kunde ha en gemensam och naturlig orsak. Man trodde följaktligen att det var övernaturliga religiösa manifestationer som hade sin orsak i magi, eller var onda andars verk. Man sökte ingen annan förklaring förrän 1530, då Paracelcius kom med sin teori om himlakropparnas inverkan på människorna, särskilt då på deras sjukdomar. Ur det utvecklades sedan ytterligare teori att samtidigt som stjärnorna inverkade på människorna så kunde människor också ömsesidigt påverka varandra genom att utnyttja de magnetiska krafterna.

Även under medeltiden trodde man på helbrägdagörelser som åstadkoms av heliga bilder, läkedomskällor, fragment av det verkliga korset eller något helgons ben. En individ kunde också i kraft av sin upphöjda ställning utföra mirakel. Både i England och i Frankrike trodde man att kungarna hade makt att bota genom handpåläggning. Och tron på läkedomsunder har faktiskt hållit i sig ända in på 1900-talet. Än idag rapporteras från den undergörande källan i Lourdes helbrägdagörelser som är lika märkliga som de som ägde rum vid Eskulapius tempel, många århundraden före Kristus.

År 1584 rapporterade Cardan ett experiment, där anestesi uppnåddes med hjälp av en magnet. Detta ledde till teorier att magnetism förklarade alla naturliga fenomen.

Influerad av dessa ideér lade Franz Mesmer fram sin doktorsavhandling om planeternas inflytande på människans hälsa. Han trodde att detta skedde genom ett slags osynlig magnetisk gas som omgav alla kroppar. Han började undersöka dessa magnetiska krafters verkan genom att behandla patienter med magneter som var så formade att de passade till kroppens olika delar. Hans resultat var häpnadsväckande. Patienter som led av urinträngning, tandvärk, örsprång, depression, temporär blindhet och anfall av förlamning blev helt plötsligt befriade från sina symptom. Sådana fantastiska behandlingar väckte en hel del uppseende. Bland Mesmers läkarkolleger framkallade de en sådan fientlig stämning att han snart var tvungen att lämna Wien.

Mesmer trodde att människokroppen påverkades av planeterna genom en osynlig magnetisk vätska. Han trodde också att människans vilja kunde sätta denna vätska i verksamhet, dra bort den från ett område och koncentrera den på ett annat och på så sätt åstadkomma märkliga verkningar på levande varelser. Denna vätska, som hade många egenskaper gemensamma med en magnet, kallade han den animala magnetismens vätska. Han menade att sjukdom berodde på att vätskan var harmoniskt fördelad i patientens kropp. Mesmer trodde alltså att om han förde sina händer några centimeter ovanför huden, så flödade magnetisk vätska från hans fingertoppar in i patientens kropp och åstadkom den nödvändiga omfördelningen så att balansen återställdes. När detta väl skett, återfick patienten hälsan.

Det råder inget tvivel om att Mesmer faktiskt lyckades bota en hel del personer som ansetts obotliga, och hans rykte spred sig snabbt. Från hela Europa kom patienter till hans klinik, till stor förargelse for läkarkåren som åter blev ytterst fientligt inställd. Detta ledde till att man 1783 tillsatte en kommission som skulle undersöka mesmerismen, eller den animala magnetismen som den då kallades. Till den hörde bl.a. Lavoisier, den berömde kemisten, dr. Guillotine, uppfinnare av giljotinen och Benjamin Franklin, den amerikanske vetenskapsmannen. Kommissionen lyckades naturligtvis inte finna några konkreta bevis för den animala magnetismen, eller för existensen av den förmodade osynliga vätskan. Man kom därför till slutsatsen att det inte låg någonting i dessa fenomen som inte kunde förklaras som en föreställning eller inbillning och att behandlingens verkningar i längden måste vara skadliga.

Om man istället hade försökt ta reda på om Mesmer verkligen hade lyckats bota några och vilken roll föreställningen hade spelat i sådana fall, kunde man ha kommit de verksamma faktorerna på spåren och den vidare utvecklingen skulle inte ha försenats, vilket nu skedde. Kommissionens rapport förstörde Mesmers anseende och han kom ur ropet.

Den animala magnetismens andra period började omkring 1787. Vid den tidpunkten gjordes

två viktiga upptäckter En av Mesmers efterföljare, Markis de Puységur, beskriver ett tillstånd som kom att kallas artificiell somnambulism. Detta tillstånd utmärktes främst av ett slags sömn, under vilken den magnetiserade personens tankar och handlingar kunde dirigeras av magnetisören. I början av 1800-talet beskrev Bertrand detta tillstånd som något som helt orsakades av individens föreställning. Abbe Faria utnyttjade detta och var den förste som framkallade somnambulism hos sina försökspersoner genom att helt enkelt säga till dem "Jag vill att du skall somna". Trots detta tvingades mesmerismen av läkarkårens obevekliga motstånd till över 60 års stagnation. Under denna tid utnyttjades den i underhållningssyfte av folk som reste omkring och demonstrerade trance-tillstånd för publik.

1841 besökte den franske magnetisören Lafontaine, Manchester, och gav där en uppvisning i magnetiska experiment. En välkänd läkare i staden, James Braid, råkade bevista föreställningen tillsammans med en kollega. De såg en flicka som försattes i trance, och Braid blev så upprörd att han gick fram till scenen får att avslöja bedrägeriet. Till hans oerhörda förvåning var trancen äkta. Braid började då en serie experiment med släktingar och vänner och fann att han snart kunde använda trancen får medicinska och kirurgiska syften, och 1842 erbjöd han sig att hålla en föreläsning i ämnet får en grupp läkare på konferens i Manchester, men hans erbjudande avböjdes och hans uppsats i ämnet förlöjligades i likhet med hans rapporter om botandet av kontrakturer och störningar i sinnesorganen, t.ex. dövhet.

Betydelsen av Braids insats ligger i att han snabbt insåg att det inte fanns några hemlighetsfulla vätskor med i spelet när någon försattes i trance. Han kom i stället till den slutsatsen att resultaten var av rent subjektiv karaktär: Fenomenen berodde enbart på suggestionens inverkar på en individ vars suggestibilitet på konstlad väg förhöjts.

Det var Braid som började använda sig av ordet "hypnos", för han trodde att trance-tillståndet var som sömn och han lånade ordet från grekiskans "hypnos" som just betyder sömn. Braid insåg senare sitt misstag när han fann att hans patienter inte sov, utan hörde allt i detta tillstånd.  Han försökte också ändra ordet till monoideism, som betyder att hjärnan är begränsad till en idé. Fastän detta ord bättre beskriver tillståndet än ordet hypnos, så hade det senare redan börjat användas och fortfarande tror många att hypnos betyder sömn, men så är inte fallet.

Under hela 1800-talet hade man vid magiska uppträdanden på scenen använt sig av hypnos, Därför började ordet hypnos få ett annat begrepp hos folk i allmänhet, Människor förväntar sig ibland "magi" och att problem som skulle ha existerat i åratal, magiskt skulle försvinna genom en enda hypnosbehandling,

Den följande utvecklingen hängde samman med dr Liebeaults arbete i Frankrike. Han skulle kunna kallas den moderna hypnotismens egentlige fader. Han var en okänd landsortsläkare i Nancy som kommit att intressera sig för hypnotism och animal magnetism. Liksom Braid övergav han snart magnetism-teorierna och lade sedan grunden till suggestionsterapin. Han var utan tvivel den förste som i större skala demonstrerade hypnosens värde i läkekonsten, för han behandlade med stor framgång tusentals patienter med hjälp av hypnos. Att han lyckades med detta berodde på att han helt avstod från betalning om patienten gick med på att behandlas med hypnos i stället för på vanligt sätt. Hans verksamhet blev så vida känd att den berömde neurologen professor Bernheim hörde talas om den. Liebeault hade nämligen lyckats bota ett

fall av kronisk ischias som Bernheim haft hand om. Denne blev så förargad över detta att han beslöt sig för att besöka Liebaults klinik och avslöja honom som kvacksalvare. Han blev dock så häpen över det han fick se, att han blev helt omvänd och till fullo accepterade Liebaults synpunkter på den avgörande roll suggestionen spelade vid hypnosen. Bernheim blev snabbt en av de största auktoriteterna på området och hans anseende som läkare var stort i hela Europa, så läkarkåren kunde för första gången inte negligera hans åsikter och framhärda i sin fientliga inställning. 1886 publicerade han sin berömda bok, De la Suggestion. I den gav han många exempel på hypnosens läkande verkningar, som han klart insåg var av rent psykisk karaktär. Dessa två mäns insatser har efter Braids utgjort grunden för den moderna hypnosens utveckling.

1880 kom Breuer, en läkare med praktik i Wien, med en mycket viktig nyhet inom den hypnotiska terapin, vilken innebar att hypnosen kunde användas i mycket vidare sammanhang än bara till att suggerera bort symptom. Av en tillfällighet upptäckte han att när en av hans patienter förmåddes att tala fritt under hypnos, visade hon en djup emotionell reaktion, och därefter försvann många av hennes symptom. När Freud fick reda på detta, slöt han sig till Breuer och de undersökte fallet tillsammans och kunde bekräfta de första rönen. Denna upptäckt ledde till att tyngdpunkten i den hypnotiska terapin försköts från ett direkt eliminerande av symptom till att undanröja deras orsaker. Det faktum att förträngda traumatiska upplevelser kan fungera som centraler får emotionella störningar har i allt högre grad väckt intresset för möjligheterna att på hypnotisk väg väcka nedgrävda minnen. Freud blev sedan besviken på hypnosen därför att han hos många patienter inte kunde framkalla ett som han trodde tillräckligt djupt trancetillstånd. Följaktligen förkastade han hypnosen som metod och använde i stället psykoanalysen som han själv upptäckt. (Freud skriver i senare brev - strax före sin död - att han ångrade att han inte fortsatte med hypnosen eftersom han ansåg att hypnosen hade framtiden för sig. )

Hypnos idag

Milton Erickson som dog i början på 1980-talet var världens främste kliniker inom hypnoterapi i över 50 år. Det var han som väckte Clark Hulls nyfikenhet till hypnosforskning, vilket ledde fram till den första banbrytande vetenskapliga avhandlingen om hypnos: "Hypnosis and Suggestibility" 1933.

Erickson har använt sig av en enastående och ytterst sällsynt symbolisk intuition. Därmed har han kunna förstå patienten snabbt, sätta honom/henne i centrum och därefter kunnat använda sig av många olika korttids- psykoterapier.

Ovanstående är till stor del hämtat från John Hartlands bok Klinisk Hypnos, Natur & Kultur 1973