Det är mycket nu.

Ja, så pass mycket att jag inte har haft ork att skriva om Johannes alla turer på sjukhuset.
Han får åka fram och tillbaka mellan Malmö och Lund där de på USIL i Lund utreder hans inre skador i buken. 
Han har gjort njurröntgen (det har jag skrivit om) och det är meningen att han ska in på en tunntarms-röntgen den 9 mars 2010 (han ska dricka kontrastmedel under själva röntgen-tagningen som tar 4 timmar), men den kommer jag att ringa och avboka imorgon för den 1 mars läggs Johannes in på Ortopeden för att dagen därpå (tisdag nästa vecka) genomgå en stor operation då de ska göra fyra stycken ingrepp.

Min son kommer aldrig mer att växa. Han är bara 13 år.

Den förmågan krossades i olyckan, det beskedet fick vi förra fredagen och det var inte speciellt roligt att få reda på. Hans skadade ben är för kort, då en stor bit av skenbenet krossades då han blev påkörd av en bil på Borrebackevägen i Tygelsjö 23 maj 2009. Jag mår fortfarande illa av allt det här med olyckan. Det gör så ont i mig när jag tänker på alla turer Johannes och familjen har gått igenom i snart ett års tid. Det är inte att jag vill att ni ska tycka synd om mig eller Johannes som jag skriver detta...jag skriver helt enkelt av mig mina känslor och tankar om hela den här traumatiska händelsen.

Jag är väldigt ledsen över detta att han inte kommer att växa något mer, det har tagit hårt på både honom och mig och självklart även hans pappa. Vi vet ju att han skulle bli väldigt lång - ärftligt anlag då både hans morfar och farfar var över två meter långa. Nu ska de gå in i hans friska ben och stoppa växten på två ställen, de går in i knäskålen och utför två ingrepp ovanför knäskålen och under den. Fler ärr, mer smärta.



De ska gå in i hans skadade ben där han har transplanterad hud för att åtgärda de skador han har fått på skelettet - det är alldeles krokigt och buktar ut och på ett ställe står det ut en benpipa och det ser väldigt otäckt ut, det ser ut som om en trädgren under huden, som vill tränga ut. Man blir lätt illamående av synen kan jag lova.
När de ändå är där och "rotar" så ska de göra ett ingrepp i hans högra höft och ta benmärg från den för att försöka bygga upp hans ben inuti.

Ja, det är MYCKET nu. 

När det är gjort ska de via hans knäskål i hans skadade ben slå ner en märgspik (igen!!!) genom hela hans underben ner till fotleden som ska göra att hans ben kommer att bli stabilt igen. Förra fredagen togs odlingar från hans sår i benet (ja, det är fortfarande ett hål i benet som läcker) och det visade sig att han hade stafilikocker UTANPÅ benet, men inte i blodet. Därför ska de inte sätta in penicillin på honom, sade Docent Landin. Okej, vi får väl lita på honom. Läkare är ju inte övermänniskor eller gudar som vissa tycks tro, de kan ju också göra fel ibland, men vi lägger all vår tilltro till hans kunskap och vetenskap. 




Saken är ju den att jag är rädd att det ska bli infektion i benet igen, för det är ju trots allt inte helt läkt på utsidan med hålet i benet som aldrig läker. När man opererar in en märgspik i en kropp så gör kroppen allt för att stöta bort det främmande föremålet som är av metall. Sist så fick bakterierna fäste på märgspiken och det sprider sig oerhört snabbt och då kommer benet aldrig att läkas utan det blir bara komplikationer med otrevliga följder. Och något sådant vill vi ej vara med om mer.

Jag ska ta reda på mycket information under den kommande veckan för att ha fakta på handen då han läggs in för jag har oerhört många frågor om bl.a diet, vitaminer etc. Vi hade ett väldigt bra möte på hans skola i fredags - alla var med utom Johannes när vi tog en massa bra beslut och jag var väldigt glad över detta möte. Jag älskar hans lärare Agneta - hon är helt fantastisk som människa. Vi tycker om henne allihop - både Johannes, hans pappa och jag. Hon ser Johannes potentialer och allt positivt med honom. Han är oerhört duktig i skolan och har läshuvud, men han har tappat motiveringen p.g.a all smärta han har, antingen är det benet eller magen som smärtar, men han har också sina smärtfria dagar då han mår riktigt bra.

Han känner press att han har missat så mycket p.g.a olyckan och är orolig att han ska behöva gå om ett helt läsår. Han kommer inte att få gå om 7:an och det är skönt att få höra. Han kommer att få hjälp efter operationen då han kommer att tillbringa en tid på sjukhus och när han är tillräckligt smärtfri så ska vi ha en lärare från sjukhusskolan på plats på Ortopeden.

Johannes kommer återigen att få använda sig av rullstolen som vi var nära att lämna tillbaka förra veckan. 
Tur att vi inte gjorde det! Säkerhetshjulen ska bytas ut till nya, då de gamla var nedslitna.



Han vill absolut INTE sitta i rullstol igen, han vill INTE göra den obehagliga tunntarmsröntgen på fyra timmar.

Han vill bara bli frisk.

Han vill kunna gå som alla andra.

Han vill ha ett normalt liv.

Som alla andra.