HUR HAR DET GÅTT FÖR JOHANNES?
Jag var med när Johannes sövdes ner i operationssalen, iklädd en skyddsdräkt från topp till tå. Nu ska kryckorna få vila ett tag för Johannes märgspik ska tas ut från benet. Det är ett måste om hans ben ska läkas inuti. Det är infektion i benet som inte vill läka - det går hål på benet som om det äts upp inifrån. Det står infektionen för.
Johannes har fått samma antibiotika i exakt 95 dagar - Heracillin - som inte verkar ha någon verkan längre.
Märgspiken måste ut ur benet för har bakterierna fått fäste i den så är det kört, då kommer han aldrig att bli bra.
På "uppvak" efter operationen som tog 3 timmar. Allt hade gått bra. Ingen feber eller annat som tillstött. BRA!
Jag satt och vakade över honom när han låg där. Handen såg så liten ut - som handen på ett litet barn. Och det är just vad han är - han är ju bara 13 år, min älskade Johannes. Han som så ofta tror att han är äldre än vad han är.
Tids nog blir du gammal - ha inte bråttom - skynda långsamt, lova mig det!
Jag kunde inte i mitt liv förstå varför de hade gipsat honom ända upp till ljumsken. Det tog en stund innan poletten ramlade ner i maskineriet...jag fick förklarat att nu var det ju ingenting som höll ihop Johannes ben inuti (skelettet) Både fot/skenbenet och benet vid sidan av skenbenet är ju av. För att få att bra skydd för honom blev han därför helgipsad. Om ni ser noga på bilden så har de ritat en ruta strax ovanför foten - den ska sågas upp imorgon är det sagt. Det är ju där som infektionen finns och hålet som uppstått i benet.
Här ser man så smal Johannes har blivit...han fick ett grönt gips så liknar han grodan Kermit.
Det rann ut blod i sängen uppe vid låret inifrån gipset. Urk!
Johannes hade redan glömt hur ont man kunde ha och hur stucken han blev i armarna. Nu hade han grymt ont i knät där de gått in och tagit ut märgspiken. Ibland kan det vara nyttigt att minnas hur man lidit av smärtor för att veta hur skönt det är att vara frisk. Det är dock bra att barn glömmer lätt och lägger sådana saker bakom sig. Han fick återse avdelning 4 där han låg lång tid i somras efter olyckan. Det var kul att träffa alla bekanta ansikten igen, och det blev många glada skratt och igenkännanden när han kom inrullande i sjuksängen, men man märkte hur förändrat allt var där. Stressigt och rörigt överallt. De hade överbeläggning och hade nog piskan på ryggen att få hem patienterna så fort som möjligt. Just den här dagen hade nyheten släpps att det skulle skäras ned 200 personer i UMAS personal...skrämmande! Som om inte personalen hade det tufft redan nu?? I slutändan är det ju alltid patienten som blir drabbad. Folk som låg i Johannes rum när vi kom på morgonen innan han åkte ner på operation åkte hem redan samma dag. När vi kom upp från OP så fanns det en ny patient i sängen bredvid - en liten flicka som hade opererat armen. Hon hade jätte-ont, lilla stackaren.
Lillasyster Sara kom och hälsade på efter skolans slut.
Nu skulle Johannes sova ensam över natten för första gången på sjukhuset och det gick jätte-bra. Skönt! Det är ju inte samma läge nu som det var då. Det är inget trauma denna gång som tur är. Nu har han varit med och varit klarvaken hela tiden tills dess att han somnade av narkosen. Han borde vara expert på sjukhus nu. Kanske en blivande ortoped frågade en av hans läkare...ja, vem vet?