Johannes olycka

AKUT TILL SJUKHUS MITT I NATTEN

I torsdags natt, den 15 oktober ringde min telefon mitt i natten (kl.01:00) och Johannes pappa fanns i andra änden av telefonen. Jag hade hjärtat i halsgropen när han ringde för det tillhör ovanligheterna att han ringer någon ö.h.t  vid den tiden på dygnet. Han är en person som går och lägger sig mycket tidigt på kvällen. Nu var jag yrvaken och omtumlad ordentligt! Jag hade haft svårt att somna den här natten och säkert legat och vridit och vänt mig i över en timme. Då hör jag honom säga med allvarlig röst: - Vi måste åka in på akuten med Johannes! Han ligger och skriker i magsmärtor!!! - Vad är det du säger? sa jag och var helt chockad. Tankarna snurrade och jag försökte tänka om han hade ätit något olämpligt under dagen eller något annat. - Gör dig klar så kommer vi direkt! sa han. Jag har aldrig lyckats klä på mig så snabbt någon gång och var snabbt nere vid bilen när de kom. Johannes satt fram och kunde inte röra sig av smärta. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka, men jag bet mig i kinden för att låta bli. Jag ska ju vara till stöd för Johannes och inte göra honom orolig eller ledsen. 



Väl inne på akuten var man tvungen att ta nummerlapp. Det var en hel del människor som satt där mitt i natten. Han kunde inte lägga sig ner och satt krampaktigt och höll sig i bänken som han satt på. Jag stod upp hela tiden. Jag tyckte tiden stod stilla och när den värsta smärtan satte in försökte jag trösta honom och hålla om honom, men det gjorde ännu mer ont och bad mig och hans pappa att inte röra honom. Jag kan tänka mig hur djävulskt ont han måste ha haft. Men skynda er nu, är det inte vårt nummer nu? Tänk om han sitter och dör här på bänken för att det inte går tillräckligt snabbt...ja, det kändes så. Nu kunde jag inte hålla tårarna tillbaka utan började gråta..jag kände mig så liten och maktlös.



Väl framme vid luckan när det var vår tur så tyckte jag ändå att det tog en faslig tid. Jag ville inte se honom i så svåra magsmärtor och vi hade ju blivit ombedda av Johannes läkare att söka läkare direkt om han skulle få några biverkningar av allvarligare slag av medicinen. Jag kan inte tänka mig att det skulle vara av någon annan orsak än medicinen. När vi väl satt där så berättade Johannes pappa att han hade haft nästan samma magsmärtor för ungefär två veckor sedan, men det höll i inte i lika många timmar och det försvann lika plötsligt som de kom. Varför hade de inte berättat det för mig? *suck*

Sköterskan kollade upp hans ovanliga medicin i datorn och den visste hon absolut ingenting om. Hon hade aldrig hört talas om den. Jag förklarade Johannes situation och varför han fått just den medicinen. Hon såg inga konstigheter med biverkningar på den, det skulle vara ungefär samma biverkningar som "vanlig" antibiotika.
Jag var ju tvungen att berätta att han har inre skador sen olyckan, för det omnämns inte direkt i hans journal, det står mest om hans komplicerade benskada där. Jag tyckte vi stampade på samma ställe och inte kom någon vart.

Nu såg jag att Johannes grabbade tag i armstöden på stolen som han satt i och hörde hur smärtan ökade. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna. Samtidigt bakom luckan där två sköterskor satt och dividerade om vad de skulle göra med honom beslutade de hastigt att han skulle läggas in på Kirurgen direkt då de såg hur han andades och hans smärtor som tilltog. Han fick ett armband runt handleden med sina personuppgifter på, det var precis före han fick det stora "anfallet" och han satt och nästan skrek och sen helt plötsligt blev han helt tyst och jag såg på hans kropp att han sjönk ihop som av lättnad eller suck.

Ett lugn kom över honom och vi förstod att smärtorna hade avtagit. Nu visste vi inte vad vi skulle göra. Skulle vi ändå låta honom bli inlagd på Kirurgen eller skulle vi åka hem? Jag ville att de skulle undersöka Johannes och ta reda på vad det var för anfall han fick, men Johannes och hans pappa ville åka hem. Å andra sidan tänkte jag att om det nu lugnat ner sig och han kände sig bra, och detta hade hänt en gång tidigare så kanske vi kunde kontakta läkaren imorgon under dagen istället. Vi ska inte tära på sjukvården i onödan - speciellt inte på natten på akuten.
Därför beslutade vi att åka hem igen och att vi skulle komma in direkt igen om smärtorna skulle återkomma under natten. Ut i kylan igen...jag var lättad, men bekymrad. Man har inte sådana kraftiga magsmärtor utan anledning. De körde mig hem, jag kom hem kl. 02:05 och kröp direkt till sängs och somnade direkt. Jag skulle ju upp kl. 06:00! Klockan 09:00 skulle jag vara på frukostmöte och ha en intervju.

Ps! Mötet och intervjun gick jättebra!