Johannes olycka

AKUT TILL PLASTIKKIRURGEN

Igår, torsdag fick vi hastigt åka in akut med Johannes, trots att benet sett bra ut i förrgår när vi var där för omläggning. Omläggningen sköter vi hemma numera och läkningen har gått framåt med den transplanterade huden, det har varit två ställen på benet som inte velat läka, men i förrgår vätskade det inte längre så det gjorde oss glada. Inget får gå fel nu för det är rötmånad och det får inte bli infektion för vi väntar ju på den stora operationen som förmodligen ska bli av i september, men det vet vi inte förrän i mitten av augusti. Igår vid frukost såg jag att det läckte vätska ut ur bandaget, det pulserade ut så fort han bara rörde sin fot lite. Vad var nu detta? När jag hade klippt upp bandaget och fick se benet så fick jag en chock för det hade gått hål i hans ben på utsidan där han inte hade haft något sår tidigare.

På sjukhuset hade han haft en svullnad för en och en halv månad sedan ungefär som bara "dök upp" en dag och som skrämde läkarna lite för de visste inte vad det var, de trodde det var kroppsvätska som samlats där, och att de skulle avvakta och se om svullnaden gick ned och det gjorde den då. Nu var det alltså ett hål i benet, huden var jätteskör där och det som de gjorde på sjukhuset var väldigt obehagligt igår. Den mycket trevliga läkaren Fredrik sa: - Nu tänker jag vara lite elak mot dig, Johannes och så körde han in en lång pinne i benet, rakt in i hålet och körde runt överallt. Jag stod samtidigt vid Johannes fotända och pratade med läkaren, men stannade upp mitt i en mening när jag såg vad han gjorde. Jisses, vad läskigt! Det pulserade ut rent blod varje gång han rörde pinnen inne i benet. Jag såg blixtsnabbt på Johannes att det här gjorde väldigt ont, för en liten stund tidigare hade han legat oberörd och upptagen med att svara på ett sms i sin mobil, han var van vid att de håller på med hans ben.

Nu blev det annorlunda och nu blev han påmind om smärtorna från tiden på sjukhuset. Jag var snabbt på plats vid hans sida och påminde honom om att andas och hålla honom i handen som var krampaktig. Hans käkar var alldeles sammanbitna. Två prover måste tas och det är tvunget. Läkaren gjorde om samma procedur igen till Johannes förtvivlan. Ibland tycks tiden vara hur lång som helst. Vi måste ju få veta vad det är för bakterier som finns i benet och som har gjort att det blivit så här. Kanske har han blivit resistent mot antibiotikan som han ätit sen den 23 maj då olyckan inträffade?



Ja, det är många frågor som vi inte vet svaret på förrän på tisdag då proverna garanterat är klara. Om han skulle få feber eller frossa nu de närmaste dagarna så måste vi åka in på akuten direkt. Plastikkirurgen har inte öppet under helgerna. Panik! Men vi får hoppas att allt går bra, för nu vill vi inte att något mer går fel. Hur mycket ska man klara? Tror ni man blir starkare efter att ha gått igenom ett sånt här trauma? Jag vet bara hur jag själv har blivit sen olyckan och det känns som om tiden har stannat upp sen olyckan hände. Jag kommer inte vidare. Jag har glömt bort mig själv - hur jag mår och ser ut. Det är nog rätt vanligt när sånt här händer. Men det där med stöd som de pratar så mycket om inom sjukvården - var är den? Man känner sig ganska ensam och ledsen mitt i det här.  

Pussar och Kramar
Mamma Mu