Bitte 2009

MED KROSSAT HJÄRTA

Jag vet att tiden läker alla sår, men det har varit tungt. Mina känslor kan jag inte stänga av bara sådär genom att trycka på en knapp. Så ytlig är jag inte. Tycker jag om någon så gör jag det med hull och hår. Jag vet att jag var väldigt försiktig i början, jag visste hur det skulle sluta. Hade det på känn. Därför var jag inte den som drev på det hela, jag hade inget att förlora - han hade tydligen allt att förlora. Förmodligen var det ett trevligt mellanspel för hans del, något som bröt av från hans vanliga trygga inrutade liv liv som rullade på. Förmodligen. Jag har fått lägga band på mig och kämpa emot det som jag ville kämpa för, för man ska vara två om att vilja något - inte bara en som vill. Kärleken är knepig.


Men var det något annat än kärlek? Attraktion? Åtrå? Jag såg det som något annat, något djupare och något finare. Jag kan bara benämna det som kärlek. Han är och kommer alltid att vara speciell för mig. Hans drastiska val har sårat för mycket, mycket kan jag ta, men inte detta. Är det konstigt om man rasar ihop? Jag bara kände att jag krympte och krympte.
Ett år av mitt liv blev han delaktig i, i stort och smått...tills han fick nog. Till slut var jag vara någon han irriterade sig på, han kände det till slut som ett tvång (från min sida) att han var "tvungen" att höra av sig varje dag, annars blev jag sur och förbannad på honom. Han tyckte det var fult gjort av mig att få honom att känna så. Usch, vad sådana ord kan såra. Var det så han såg mig? Som att jag tvingade honom till saker mot hans vilja? Jag tror nog att det var hans vilja som gjorde det mot honom själv. Jag tvingar aldrig någon. Startar man något måste man avsluta det med. Man kan inte bara säga:
" - Nu behöver jag inte dig mer, nu har jag fått den bekräftelse jag vill ha och nu får du inget mer från min sida. Men jag tycker om dig ändå. På "mitt" sätt. Och jag vill fortsätta prata med dig."

Ja, vad säger man om det? Gör det ont någonstans eller låtsas man inte höra vad han säger? Jag har själv fått dra mig tillbaka och klippa. Mot min vilja, men för mitt eget bästa. Varför fortsätta vara en martyr? Att gå och vänta på någon som man ändå aldrig får? I have done it before. Jag har kastat bort dyrbara år av mitt liv bara genom att vänta. Jag är så fruktansvärt trött på att vänta. Redan när jag var i 20-årsåldern skrev jag just en dikt om att vänta - hur illa jag tyckte om det. Ändå är jag den mest tålmodiga av oss alla. Jag är den där lydiga hunden som sitter och ligger på kommando - förmodligen. Men jag kan bita ifrån - när du minst anar det - likt en pitbullterrier...jag tål väldigt mycket, men det finns gränser för hur mycket skit jag kan ta. Det finns en smärtgräns även för mig...tro det eller ej.