OPERATION TVÅ DAGAR FÖRE JULAFTON
Jag var totalt söndergråten när jag vaknade imorse och det såg ut som om jag hade åldrats 10 år över en natt...riktigt skrämmande. Blek som ett lakan var jag med (och är fortfarande) I förmiddags skulle jag till Röntgen och därefter till Ortopeden med min son Johannes.
Jag var fortfarande omtumlad efter dödsbudet och var enormt trött i ögonen (?!). Jag traskade eller rättare sagt pulsade i snön till UMAS i rask takt och kom dit i god tid. Ringde och hörde om de var på väg och det var de. - Vi är snart där mamma, sa Johannes. Hans pappa hade kört från jobbet för att hämta honom och köra honom till sjukhuset. Det är ju mycket snö ute och han stapplar omkring på sina kryckor och jag är livrädd att han ska falla och skada sig. Fattas bara!!! I sånt här väder ska man hålla sig inne i värmen och ha det mysigt!
De kom efter en stund, hans pappa lämnade av honom och körde sen iväg till jobbet igen. Själv har jag tagit mig ledigt för att vara med honom på röntgen och hos läkaren idag. Nåväl... Väl inne på röntgen satt jag i godan ro och försökte läsa en tidning medan min son var inne och blev röntgad. Men den goda ron varade inte så länge för efter en stund kom en sköterska ut och sa till mig: - Det såg inte alls bra ut det här! - Vad säger du? Ser det inte bra ut??? - Nej, det gör det inte. Jag fömodar att ni ska träffa läkaren också? sa hon. - Ja, om en stund. - Bra, då får han prata med er. Efter att hon sagt det kom Johannes utstapplandes och jag sa: - Ja, det här var ju verkligen inte bra! Jag trodde att de hade sagt något till honom därinne på röntgen, men det hade de tydligen inte. De pratar ju föräldrarna först ju, vad dum jag är! Jag fick nu förklara för Johannes vad sköterskan hade sagt.
Vi fattade ingenting och funderade på vad som kunde ha hänt inuti benet. - Har du haft jätte-ont? frågade jag.
- Nej, bara ibland, det var mest i början när jag började gå så nätt på benet/foten, nu är det bara då och då. Vad kan det då vara? tänkte vi. Vi trodde först att det kanske bara var en vikarie (typ) som hoppat in och jobbat under julen då den ordinarie personalen tagit ledigt och att hon skulle visa sig lite duktig. Så vitt jag vet så får inte någon sköterska ställa diagnos på röntgenbilder.
Vi traskade vidare i snön till Ortopeden och beslutade att bara rätta oss efter vår läkare.
Tids nog så får vi besked... Vi möttes av trygga Frank som hjälpte Johannes av med luckan i gipset och sa att
dr. Landin var på intågande.
Jag hann ta två bilder på honom och såren i benet.
Sen märkte jag att datorskärmen i behandlingsrummet var svart idag. Inga röntgenbilder!!!??? Det hela verkade konstigt...under hela den här trauma-processen i över ett halvårs-tid på sjukhuset har vi fått se röntgenbilder på Johannes ben, men inte idag. Frank förklarade att de höll på att lägga om deras system på datorerna.
Johannes talade dock om för mig att det var fungerande datorer i de andra behandlingsrummen som vi passerat i koridoren. Det missade jag tydligen, tänkte nog inte på det... traskade bara med näsan rakt fram mot rummet...
Allt gick väldigt hastigt när han väl kom in till oss med någon/några kandidater i släptåg...han kollade på hålen i benet, genom luckan i gipset och sa att det gick på rätt håll med läkningen av hålen. Det vätskar knappt längre.
Positivt. Jag tänkte tyst för mig själv: - Oj, det här ser ju bra ut, han säger ingenting om röntgenbilderna.
Precis när jag tänkt det så säger han: - Det finns en snedställning på benet som vi måste åtgärda ganska omgående och därför har jag ordnat med att Johannes sövs ned med narkos imorgon och opereras så vi kan rätta till hans ben för risken finns att det annars kommer att gå av. Förmodligen var det för tidigt för honom att han skulle börja belasta på sitt ben för två veckor sedan.
NU blev jag totalt förvånad! Det här var jag inte alls beredd på och säkerligen inte Johannes heller. 2 dagar före självaste julafton - vilken otur! Ja, det blir aldrig vad man tänkt sig och planerar här i livet. Vi börjar bli ganska trötta på allt det här nu, men som det nu är så kan man inte bara gå sin väg från allt som kommer till en. Mna kan inte säga: - Nej, nu vill jag inte vara med längre och bara gå sin väg. Jag som skulle hjälpa chefen med bokföringen nu före jul. Eventuellt kan jag kanske göra det dan före dopparedagen, på "Lille julafton" som vi säger här i Malmö, Skåne. Hoppas Johannes kommer hem snabbt från sjukhuset och inte behöver tillbringa julafton på sjukhuset..det hade verkligen varit trist.
Undrar om förarens fru (han som körde på min son och hans kompis) har fått tillbaka sin bil nu, så att de åter har två bilar att köra med. Det måste ha varit hemskt för dem att vara utan sin bil (som de fick lämna in på reparation) som skadades vid kollisionen då de körde på mopeden som min sons kompis körde den 23 maj i år och min son satt där bak och som tog den värsta smällen. De blev båda två mycket allvarligt skadade.
Deras bil blev bucklig, nummerplåten flög iväg och rutan krossades av min sons huvud som inte ens var skyddad med en hjälm, min sons rumpa blev förevigad i bilens motorhuv, den högra framskärmen och strålkastaren krossades och försvann in i min sons ben och hans ben slogs av på ett flertal ställen ända upp till låret och benpiporna stack ut. Foten hängde och dinglade. Hans skenben krossades och slog av en 8 cm bit mitt på benet och han fick inre skador på njure, lever och spräckt tunntarm, med bukhinneinflammation till följd.
Det har varit den jävligaste försommar, sommar, höst och vinter någonsin detta år 2009.
Ska det ALDRIG ta slut?????
Jo det kommer det att göra. <3