ÄR DU REDO MENTALT?
Men lilla jag, kloka mamman visste att han inte skulle vara beredd på vad som skulle hända. Varför har jag alltid rätt? Och varför lyssnar ingen på mig? Är det av ren trots eller stolthet? Nåja...
Det var nu dags att återse läkaren efter fem veckors tid. I onsdags den 2 december tog han sina sista antibiotika-tabletter. Hur gör man sig redo mentalt för att se sitt skadade ben?
Det är fortfarande två hål i hans ben och det läcker från ett av dem. De BORDE vara läkta nu. Man blir verkligen lite besviken. Dr. Landin visade oss de nya röntgenbilderna och på dem ser man att det yttersta brutna benet som de inte hade tänkt åtgärda alls ligger tätt intill hans skenben som har byggts upp på nytt. Av vilken kraft kan det ha flyttat på sig så mycket?
Nu tog de odlingar från de två hålen i benet och sedan ska CPU-prov (blodprov i armvecket) tas på laboratoriet på Vårdcentralen dagen före läkarbesöket innan han kommer till sjukhuset om två veckor. Läkaren/docenten Landin beslutade att de skulle byta hans gips...(han har varit gipsad allt för länge nu) Men det var Johannes inte beredd på. alls, att återigen få SE sitt ben igen efter så här lång tid. Han var både fysiskt och mentalt oförberedd. Det sargade benet har varit gömt under gips i många månader och det var ingen vacker syn som man möttes av när de väl kapat av gipset. Nu skrattade varken Johannes eller hans pappa längre.
Foten såg grymt äcklig ut, gammal hud som var alldeles brun. De rengjorde inte hans ben alls innan det var dags för det nya gipset. Lite dåligt kan jag tänka. Gipsnissen sa att vi kunde ta lite på det värsta och det försökte hans pappa göra, men Johannes blev ganska upprörd för när han försökte tvätta av honom gjorde det så ont. Han blev ilsken. Han blev helt förstörd när han såg sitt ben igen. - Det är ju helt fucked up! sa han. - Det kommer aldrig att bli bra igen, det är ju helt missbildat! -Ska jag se ut så här? var hans frågor.
Jag försökte prata med honom och få honom att inse att han faktiskt HAR ett ben, men att det är rejält skadat och att det kommer ta lång tid att få det uppbyggt igen, men han får ju inte ge upp. Det finns ju inga muskler eller något i benet då det varit obrukbart i över ett halvår. Sådant kan man bygga upp igen med träning. Plastik-operationer går det också att göra när benet väl har läkt helt och hämtat sig. Men han måste få tillbaka muskler som slitits sönder i benet, fråga mig inte hur, men det kommer att bli bra anser jag.
Den delen på hans ben som har transplanterad hud ser bra ut, den är dock ihop-krymp och med en del stora kraftiga veck. Kommer det sedan att byggas upp muskler under den huden så kommer det kanske att se bättre ut? Jag hoppas det iallafall. Johannes blev iallafall knäckt och var väldigt besviken. Det gick inte att prata med honom alls. Han stapplade före oss iväg ut från Ortopeden i all hast efter de 4½ timme som vi tillbringade där i måndags. Han kastade kryckorna på golvet i entre´n och vägrade följa med in till hans sjukgymnast på första våningen på Ortopeden.
Vi behövde tala med henne i och med att Johannes ska börja belasta så smått på foten/benet. Hon dök upp som på beställning och vi fick nya gummiduttar till kryckorna och så fick vi en tid inbokad strax före jul i samband med nästa röntgen och läkarbesök. Skönt! So far so good!
Han har alltså fått en skydds-sko att ha nu och ett nytt gips, från knät, men lite högre upp än det som han hade tidigare. Det är ett måste i och med att han ska börja belasta foten/benet nu. Om gipset hade varit lite kortare under knät kan det vara risk att benet knäcks berättade de. Usch, det lät hemskt. Bra att de berättar sånt!
Det sågades upp en perfekt liten lucka (jämfört med förra gången) i gipset så distriktssköterskan kan lägga om hans sår och rengöra....
När jag kom hem hade vi fått brev från Kirurgen i Lund som meddelade att i januari är det dags att undersöka Johannes njurar, lever och tunntarmen som han opererades i efter olyckan. Vi har ju bl.a åkt in akut då han plötsligt fått enorma magsmärtor och kramper som varat i ett par timmar. Detta har hänt ett flertal gånger. Man har känt sig totalt maktlös. Äntligen ska vi komma tillrätta med vad som orsakar smärtorna...så bra!
We are moving forward finally.
Va söt han är ! <3