INNERST INNE ÄR JAG LEDSEN
Ja, som bara den. Hur jag än vrider och vänder på allt så blir det ändå inte bättre. Sorgen finns där i hjärtat. Jag trodde jag var lycklig, att någon höll av mig lite mer än bara tycka om. Det vi byggde upp, vår s.k "relation" eller vänskap har bara ebbat ut, upphört och allt har runnit ut i sanden. Det känns inte längre meningsfullt och längtande som tidigare. Och absolut inte om han säger att jag "inte ska hänga upp mig på honom" och att det aldrig kan bli mer än vad vi har nu.
Tidigare fanns det någon som gjorde allt för att få en stund över på kvällskvisten och prata över msn, hans skrev till mig ofta och spanade efter mig...nu är det bara tomt. Ja, allt är väl dömt att misslyckas, vi kommer aldrig ens att få en chans, jag är inte hans typ och passar inte in i hans värld. Han tycker inte att jag anstränger mig tillräckligt när det gäller att få en anställning, ja, han har fullständigt rätt, men har heller inte de vardagliga "bekymmer" som jag har i mitt liv just nu. De tär väldigt mycket på mig, det får mig urlakad på energi och värre kommer det att bli, redan med början på tisdag i veckan. Jag brukar väl "måla fan på väggen" och gör det väl nu med. Som sagt: jag jagar ingen. Men uppmuntra inte mig till att känna saker då heller. Lek inte med mitt hjärta för det gör ont. Det fanns något speciellt mellan oss - "ment to be" - helt klart. Vi drogs till varandra och vi har en magisk connection. Det bara känns som om den där magiska uppkopplingen är bruten. För evigt? Vet ej, det får tiden utvisa. Som sagt: man behöver kärlek och uppmuntran för att kunna hålla humöret uppe och har man inte eller får det så blir man ledsen i ögat - helt klart.
uzza puzzaJag vill bara berätta att jag har världens bästa lillasyster - jag älskar henne.
Hennes ord värmde mig härom dagen då hon sa: - Du är inte ensam. Glöm aldrig det.