- VISIONS OF MINE -

Jag blev besviken av vad Sydsvenskans kulturskribent Oline Sig har skrivit om pjäsen "Måsen" av Tjechov idag. Dessutom två dagar för sent! Här kommer recensionerna på pjäsen:    

"Anton Tjechovs "Måsen" var min favoritpjäs när jag var tonåring. Jag både läste och såg den, till och med på franska en gång under en tågluff utan att fatta ett ord. Nu har jag svårt att minnas vad det var som grep mig. Var det kärleken eller konsten? Identifierade jag mig med den buttra Masja eller den överspända Nina, eller med det missförstådda geniet Konstantin? Eller handlade det om något annat, stämningen av vemod och tragik? Det är irriterande att inte minnas, som en repa i spegeln.

Anna Petterssons uppsättning på Malmö stadsteater hjälper inte till. Hennes Måsen är gräll som en smällkaramell, yvig och högröstad. Bort allt gammalt vemod, släng dig i väggen Stanislavskij! Pettersson säger i en intervju att hon velat lyfta fram Tjechovs tragikomik och karaktärernas drivna temperament. Att Tjechovs dramer kommit att förknippas med stilla melankoli och talande tystnader är ingen inteckning för att han själv ville ha det så.

Den här föreställningen fyller mig med blandade känslor. Jag har inte tråkigt. Ibland är det riktigt kul. Men jag blir ofta förvirrad, mer sällan berörd. En stor del av första akten spelas framför den fördragna ridån. Spelstilen är teatral och drastisk. Folk kastar sig i varandras armar och ropar ut sin kärlek. Hannes Meidals Konstantin är ett nervknippe som vevar med armarna och får plötsliga utbrott av bekräftelsetörst. Till en början fungerar det; Konstantin är narcissisten som ropar efter att bli sedd, hans desperation är igenkännbar, liksom Ninas andfådda naivitet. Den odrägligt självupptagna Arkadina är härlig med sina överdrivna divalater. Fredrik Gunnarssons Trigorin är fruktansvärt rolig som uppblåst och dryg författartyp. Och den gamla husfrun Ilja och läkaren Dorn jamar på varandra som kåta katter under sitt hemliga vänsterprassel.

Så öppnas ridån för en smått surrealistisk scenbild med lysande gröna alger, färgglada solstolar och gräsplättar på scengolvet. I sista akten har algerna letat sig in i den blodröda salongen med kristallkrona och spelbord. Scenografen Nina Fransson har låtit sig inspireras av Tim Burton och det är utan tvekan läckert. Nackdelen är att alla synintryck stjäl min koncentration från spelet. Liksom den försåtliga lilla frågan varför. Vad vill man säga med det här? Varför springer det runt en massa artonhundratalsmänniskor i ett psykedeliskt akvarium?

Och efterhand är det som om den förhöjda spelstilen går i stå och låser fast rollkaraktärerna i alltför fasta mönster. När Konstatin ryar för elfte gången känns det som rutin, och när han drabbas av taltics börjar jag undra vad han har för slags diagnos. I sista scenen, när spelet äntligen stillnar och fördjupas mellan Konstantin och Nina, förstår jag vad det är jag har längtat efter: en själ och ett hjärta under all grannlåt. Det som fick mig att gråta som nittonåring. Men det är lite för sent".