MAY THE FORCE BE WITH YOU
Detta är första gången som min son reser sig upp med hjälp av en gåstol efter olyckan från sjukhussängen och efter att alla slangar och apparater kopplats bort.
Det blev att stå hängande och känna blodet rinna ner i benet efter att ha varit sängliggande länge. Att få stå på sitt friska ben med en sko på efter en månads sängläge. Därefter var det vila och sedan ville han själv försöka längre och längre stunder. Det var omläggning av benet varje dag och sedan transplantation från det friska benet. De tog hud från hela låret på honom. Jag grät. Det var hemskt, men samtidigt lycklig att de kunde göra på det viset. Att det var ett försök att rädda hans ben. Efter det var det dags för benmärgstransplantation från höften.
Det var väldigt smärtsamt för honom. De fick även gå in och stoppa växten i det friska benet då han aldrig mer kommer att kunna växa mer p.g.a skadan i det skadade benet. Det andra benet hade annars fortsatt växa och då hade det kunnat bli väldigt stor skillnad på längden på hans båda ben. Det tog hårt. Han skulle bli väldigt lång var det uträknat. Tur att han inte var liten till växten då olyckan hände ändå. Snart ska han välja vilken linje han ska studera på i gymnasiet. Han kan inte välja vad som helst längre. Hans framtidsdrömmar har krossats. Han kan aldrig mera springa. Han älskade att springa och var en enormt snabb löpare.
Jag tackar Gud att han var i sån bra fysisk kondition när olyckan inträffade för annars hade han nog kanske inte överlevt. När jag efter två år ser på alla foton som jag tog på honom efter olyckan, på sjukhuset och senare hemma under hans konvalescens så inser jag att han rasade enormt i vikt, han var ju bara skinn och ben, ett långt rakt streck, som ett vitt spöke. Jag såg det inte riktigt då, vi var så lyckliga över att han levde och att han inte satt som ett kolli i rullstol och dreglade. Jag är evigt tacksam för detta. För evigt.
Han har alltid varit en kämpe och haft enorma krafter. Krafter som sporrat honom och gjort honom stark. Men en stark person behöver också någon att vila sin själ hos. Att få andas och pusta ut. Lätta sitt hjärta. Hämta kraft.
Jag är lycklig över att han har så bra vänner som han har. Och att de har funnits där för honom hela tiden.
Det är inte alltid som en tonåring vill ha sina föräldrar daltande med honom, det är ju en tid för frigörelse och att hitta sig själv och förbereda sig för vuxenlivet och upptäcka allt. Han är speciell. Han är Johannes. Min son.
Jag älskar dig Johannes
Mamma