2010

WISE WORDS OF LOVE






Ja, dreams do come true you know...

Jag har mina minnen samlade i min stora databas i skallen - somliga saker har jag redan raderat för gott - somliga finns sparade med dubbel back-up för säkerhets skull. Minnen som satt spår och minnen av personer som rört vid mitt hjärta och sedan försvunnit ut ur mitt liv. De finns kvar därinne i min minnesbank tills de raderar sig själv. Vissa vill jag inte ens tänka på, det smärtar för mycket att röra vid de minnen som vi hade ihop. Fina minnen som bara vi hade. Minnen som förblev minnen och aldrig blev något annat än minnen. 

Kanske var det menat att det skulle vara just minnen i detta liv, kanske är vi bara där för att lära den andra någonting - eller tvärtom. Ibland har vi ju själv något att lära oss om livet och om kärleken.

HJÄLP!!! Jag skrev ordet KÄRLEK - det har jag inte gjort på ett par år nu. Det finns inte i mitt vokabulär längre.
Det kan bero på att jag har förträngt alla förrädiska vackra ord och minnen som vi sade varandra och den närhet vi hade tillsammans. Inga ord behövdes när vi var öga mot öga, vi talade med ögonen, våra kroppar och sinnen sammansmälte "like fusing" och jag saknar den känslan. Kanske inte med dig, det vi hade förstörde du - du tog det ifrån mig - och du tog det ifrån dig själv - det fina vi hade.   

Det känns som om du aldrig har existerat, ändå finns det platser runt omkring som är magnetiska - platser där vi varit och som satt spår. Energier försvinner aldrig - de finns där för alltid - speciellt positiv sådan och det hade vi tillsammans. Vi var plus och minus och det vet du med. Vi laddade varandras batterier, vi fick oss att må bra tillsammans. Vi tyckte om oss tillsammans. Jag kunde känna när du var på väg utan att jag visste, jag bara drogs till fönstret för jag visste att jag snart skulle se dig komma och sekunden efter ringde min telefon och din röst sade i andra änden: - Om du tittar ut genom ditt fönster om 15 sekunder så ser du mig där! Jag bara log och skrattade och stod redan på första parkett och vinkade till dig... Vad är det om inte magi?

Jag tror på sanningen, men det gjorde inte du. Att gå emot sanningen är att gå emot kärleken och själva livet.
Att gå emot sig själv som människa och sitt inre. Därför står jag idag där jag står. Falsk kärlek ger jag inget för.

Jag lever idag och är lycklig, har inga krav, har ingen jäkt, har ingen stress, jag bara lever och det är fullkomligt njutbart.


Happy ever after
11
Alexander

Detta var något av de vackraste jag läst, förmodligen det vackraste. Du skriver som om du levt tusen liv. Helt fantastiskt. Jag ser vad du förlorat, och förstår att det inte bara är personen i fråga. Vackert av dig.

Bitte

Tack för de UNDERBART vackra orden du skriver till mig. Jag blir alldeles rörd. Du är nog en av de få förunnade som förstår mina ord. Du läser mellan raderna. Det blir bra när jag skriver direkt från hjärtat, för det är där allt sitter...min smärta, längtan och sanning. Den ska bara ut och det är svårt. Skriver du själv?

Alexander

Jag förstår dig, jag sitter själv inne på en del jobbiga känslor, sånt man inte kan eller helst inte vill prata med någon annan om. Och så har vi alla olika sätt för att bearbeta detta. Du skriver ner direkt ifrån hjärtat, och jag läser det direkt ifrån mitt. Jag skriver inte mycket, jag tänker och läser för det mesta, och det är såhär två vägar möts, båda söker efter samma lösning med på olika sätt. Fascinerande i mina ögon. Fortsätt skriv ifrån hjärtat, du skriver något helt unikt. Det du gör är starkt.

Bitte

Vad glad jag blev att du svarade på mitt inlägg. Ja, men jag föddes med en penna i handen, men har inte lyckats göra något av denna favoritsysselsättning. Jag skrev gripande poesi tidigare, där jag inspirerade så pass mycket att jag fick en kille att börja skriva dikter själv, och de var enormt bra. Vid tillfällen då man får respons på det man skriver är det samtidigt ett litet uppvaknande att det faktiskt är någon som läser ens alster. När du skriver av dig är det som du skriver enbart för dig själv och inte för hela världen. Du borde försöka skriva när du får för mycket inom dig som vill komma ut. Då kan du släppa det och gå vidare och lämna det bakom dig, ja kanske. Var finns du i vårt avlånga land? Jag har många läsare, men anonyma sådana, för det är inte ofta jag får kommentarer. Tydligen gillar de det som de läser, men håller distansen. Ibland är det skönt att få någon form av feedback, vilket du gav mig igår. Inland tar det emot att bli för personlig och lämna ut sig själv... Det är på gott och ont och det är ku inte alla som förstår det man skriver vilket du tycka göra och det gör mig glad. Verkligen.

Bitte

Skäms över mina slarvfel i förra inlägget.. Hoppas du har överseende.

Alexander

Jag fastnade verkligen för din text och vi verkar vara inne på samma spår, vilket gör det väldigt roligt att prata om. Det är alltid roligt att göra något man brinner för och sen se att det smittar av sig på andra, en av de skönare känslorna i livet. Jag ska försöka börja skriva, har alltid velat, men har bara lyckats skriva en kort dikt i mitt liv, brukar oftast läsa andras verk. Jag befinner mig i en mindre förort några mil utanför Göteborg, går även i det lokala Gymnasiet här.

Hehe, ingen skada skedd, stavar själv fel ibland.

Jag ska följa ditt råd och börja skriva, vet inte hur mycket det kommer bli, men jag ska definitivt försöka.



Bitte

Alexander! Härmed utnämner jag dig till min förste kritiker. Ok? Tack än en gång...ja, visst är det roligt. Du verkar förstå vad jag skriver om på det djupare planet. Vad pluggar du om jag för fråga? Det hade varit roligt att få läsa något du skriver om du kommer igång...lova att du hör av dig då och ger mig ett smakprov! Jag ska vid tillfälle försöka ändra på min blogg och få lite struktur på den..den ger ett ganska rörigt intryck tycker jag. Jag har haft den nsåhär i ett par år nu, ombyte förnöjer anser jag. Fortsätt gärna läsa mina texter när de dyker upp. Ska försöka samla dem allihop under kategorin: My true words - så håll utkik där! Lycka till med pluggandet!

Alexander

Hehe visst får du de. Tack själv för dina ord.

Jag studerar datorteknik, inte riktigt min grej, men det är bara ett år kvar nu, sen blir det vidare till högskolan för att plugga något som kanske intresserar mig. Jag lovar att höra av mig, och jag lovar också att jag ska uppdatera mig på din blogg och läsa dina såväl inspirerande ord.

Tack, lycka till själv med allt och ha det så bra framöver.

A

Jag har haft en ständig tanke i mitt huvud så länge nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, eller vem jag ska vända mig till. Du är den människa jag med säkerhet vet vad det kan vara.

Det finns en person, denne tar upp väldigt många timmar i mitt huvud. Ofta måste jag göra något annat då jag inte vet vad jag ska ta mig till riktigt. Det var så konstigt, i fredags, när jag gick till skolan. Vi har en mindre korridor innan man går in i vårt klassrum, och jag tyckte det luktade precis som den personen (hur? ingen aning) och tänkte för mig själv att den var i klassrummet redan. Gissa vem som sitter i klassrummet? Vad händer? Detta tynger mig väldigt mycket. Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta, men kanske i förhoppningar om att du kan dela med dig av egna erfarenheter. Ha d så fint!

Bitte

Är det du, Alex? Du är förälskad i denna andra person som du kände doften av, eller hur? Eller är det motvilligt som du försöker kämpa emot? Det låter ju lite som om du inte vill tänka så mycket på denna person som du skriver om. Vad är problemet? Och om det var ditt klassrum så är det väl logiskt om personen med doften finns även där, eller går han/hon i en annan klass? Du får förklara lite mer tror jag. Jag kan säga som så här: Kärleken är STOR och mäktig. Den kan få oss ur spel, göra galna saker mot vårt förnuft, du vet väl att i krig och kärlek är ALLT tillåtet? Man kan inte gå emot kärleken, den sätter djupa spår, den sårar och smärtar och är fullkomligt UNDERBAR när man har den och vårdar den. Man ska vara rädd om den, för man vet aldrig när man förlorar den och om den någonsin kommer tillbaka. Folk kan bli besatta av kärleken, galna och fullständigt apatiska av olycklig kärlek. Så var står du? Håller du på att tappa kontrollen över dina känslor? Sen är det det där med djupa känslor och djup kärlek - band som finns mellan vissa personer som knappt går att förklara. När man har mött någon som man connetar med så vaknar ens utomsinnliga sinnen till liv och man kan känna dennes doft innan den dyker upp, man kan "känna" när denna personen närmar sig utan att personen har talat om att den kommer, man kan tänka så starkt på personen och skicka ut tankar som får denna person att känna något och på så sätt kontaktar dig på något vis, vi kan känna om något inträffar den andre om ni är på skilda håll och i regel så kan en kvinna "känna på sig" om hennes partner bedrar henne med en annan kvinna. KÄNSLOR är allt det handlar om. Och sen finns det de som inte finner någon utväg ut när deras kärlek har lämnat dem och tar livet av sig. De orkar inte kämpa med känslorna inom sig, för gör man det så kommer man igenom det med. Det är som när en person som står dig nära dör, du vill inte heller leva mer, ser ingen mening med något längre, men både tiden och livet går vidare och man biter ihop och man lägger det bakom sig och går vidare. Man glömmer inte, men man lever vidare.

Alex

Ja det är jag. Det är precis det jag inte vet... Det är det som är så jobbigt. Känns också som att jag är inne på ett förbjudet spår. Jag tänker mycket på personen, väldigt mycket som sagt. Vi var igår kväll iväg några i klassen samt denne person och bara var med varandra, senare på kvällen gick vi ut en sväng, och då och då hängde vi över varandra, eller hur man ska uttrycka det. Men personen hade uppenbarligen inget emot det, men däremot visade inget överdrivet intresse tillbaka. Det är så jobbigt, när man inte vet vart man har den andre. Och så mycket jag tänker nu, så mycket har jag aldrig tänkt om någon.... Och det du säger med att man kan känna på sig att någon kommer eller känna dess doft trots att man inte vet att den är där, och så visar det sig vara så. Det händer en del. Vet inte om man ska definera detta som att tappa kontrollen över sina känslor. Men jag känner en stark rädsla över att aldrig få uttrycka mina känslor för personen...