NÄR MAMMA DOG
Inte undviker jag dig.
Bra att du skrev för jag är handlingsförlamad för tillfället.
Har inte fått en lugn stund sen jag kom hem från Tierp,
där hon levde och dog.
Har inte hämtat mig ännu och det känns jättejobbigt!
Har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde däruppe under begravningen,
har nog aldrig gråtit så mycket heller.
Jag har sparat alla tårar för mamma.
Jag har fått en hel del "tecken" på att hon varit här och att hon är här ibland
hos mig och tittar till mig och barnen. När jag kom hem på onsdagkvällen var jag
alldeles slut efter en hel dag i bil. Däckade ganska tidigt. På torsdag eftermiddag
efter att ha gått omkring i nattlinne halva dagen och packat upp och tittat på
foton på mamma i mina album så beslöt jag mig för att sticka och handla hem mat.
Kylen var ju tom när jag kom hem.
Gick då ner i källaren och låste upp dörren som ledde in till förråden.
Jag ville bara skrika, men gjorde det ej...någon eller några hade brutit upp MITT
källarförråd och tagit min cykel!!! Jag hade satt ner den där för att den skulle stå
säkrare där när jag var bortrest, än ute på gården i cykelstället!!!!! Min älskade cykel!!
Blev så ledsen, inte arg, men jävligt ledsen och besviken hur ruttna människor kan vara och
bara klampa in i människors privatliv och roffa åt sig saker som de vill ha och som de själva är inkompetenta att skaffa på laglig väg! Tvi för dem! Måtte bromsen gå sönder eller kedjan gå av i en kraftig nedförsbacke när de cyklar på den...*har uttalat en förbannelse över dem*
Jag hade med mig en massa småsaker hem ifrån Tierp. Saker från mammas hem. Det känns konstigt att några av hennes saker finns här hos mig nu - i vardagen. Vissa saker drog vi lott om och det var ju rättvist! Vi är ju ganska många syskon och någon förmögenhet lämnade hon ju inte efter sig...nästan tvärtom...det var nästan så vi skulle behöva lägga pengar för att täcka alla kostnader till begravningen, kremering, urnsättning och gravsten. Ens hjärta ville krossas då.
Usch, vad jag har tänkt mycket de där dagarna där uppe!
Låt mig inte sluta så som henne, sjuk och med bara ett par tusen på kontot. Blääh!
Och för guds skull...LÅT INTE MINA BARN SÄLJA MINA SAKER PÅ LOPPIS...som de gjorde med mammas saker däruppe. En skam tycker jag, verkligen nedvärderande. Mamma hade vänt sig i graven om hon hade sett vad de sålde hennes saker för. Allt för att bli av med dem. Usch! Det gjorde ont i hjärtat! Men så här är livet, hårt och kallt.
För att inte tala om den fina sekretären som mamma och pappa fick när de gifta sig! Den var helig att sitta vid...och så OTROLIGT vacker! Vi ville att den skulle stanna kvar i familjen och följa oss åt. Ingen ville ta hand om dem. Jag och Gunilla (lillasyrran) ville ju, men vi hade ingen möjlighet att få hem den. Vi åkte upp i liten bil. Väl hemma satte jag in en fin annons på Blocket på sekretären med vackra bilder på dem som jag tagit - allt för att vi kanske kunde se till att den kom i rätta händer. Til någon som uppskattade skönhet och var rädd om den och så kanske den kunde inbringa ett par tusenlappar vilket inte var helt fel ju.
En timme efter att jag satt in annonsen och den låg ute och godkänd fick jag ett sms från syrran däruppe som skrev att den var såld för 500:- för mer kunde man inte ta för den. Hon hade pratat med någon på en auktionsfirma...usch,vad ledsen jag blev. Farväl farväl...bara att inse att allt är förgängligt...precis vad jag själv predikar om.
Verkligheten är hård att bära ibland.