MIN PAPPA ÄR DÖD
Om exakt 63 dagar är det 14 år sedan min pappa dog i cancer. Han dog den 13 november 1996. Jag födde min förstfödda son på Konungens födelsedag den 30 april samma år. Min son var knappt fyra och en halv månad när han dog. Min far fick endast ett tillfälle att hålla min son i sin famn. Det var knappt att han klarade detta. Jag minns att vi tog foto på händelsen. 2 foton. Det ena blev suddigt och det andra framkallades aldrig från fotolabbet för det var sista fotot på filmrullen och det blev endast exponerat på halva filmrutan, resten blev grön eller rosa-färgad så därför tog de inte med den. Ja, det var på den tiden strax innan digitalkameran slog igenom.
Det roliga är att jag har kvar negativen från det tillfället och numera kan man alltid fixa till foton, så det ska jag göra i mitt nästa projekt som jag snart ska starta. Ni förstår, jag är en sådan som planerar lite i förväg, för såna stunder som komma skall.
"Jag ser dig fortfarande framför mig
och vill inte riktigt förstå att Du
har lämnat oss här på jorden.
Jag känner mig som inne i en bubbla...
Jag hör allt omkring, men ändå inte.
Jag vill inte höra.
Jag hör bara mina tankar
som ekar högt i mitt sinne.
Jag tror fortfarande att Du är
bortrest och snart kommer hem igen!"
Bitte (copyright) 1997
Dikten jag skrev till min pappa ett par månader efter hans bortgång. Ungefär så kände jag mig. Jag kunde inte riktigt förstå att han hade dött, gått bort, flugit upp med änglarna till himlen, lämnat jordelivet, avlidit, gått hädan.
En pappa ska ju alltid finnas, eller hur? En förälder kan väl aldrig gå och dö? Inte sant? En förälder ska ju alltid finnas där för en, alltid finnas till hands när det blåser upp till storm. Det var svårt att förstå att så ej var fallet.
Allt var nu borta, alla hans gester och uttryck, hans vackra ögon, hans röst, hans flitiga händer som han skapade med, borta var hans galna upptåg och hyss, borta var hans skarpa stämma som man kunde höra när han var förbannad, borta var hans blyghet, borta var hans hopp och hans kärlek...borta var min pappa.
Jag glömmer aldrig ljudet av båren som slog i köksdörren när de bar ut honom, hans döda kropp d.v.s. skalet av honom som fanns kvar efter att han hade lämnat den. Jag såg den innan de svepte honom och det var verkligen inte han som fanns kvar där, liggandes på sängen. Det var verkligen bara ett skal, fast det var hans skal, pappas skal. Det fanns inte en endaste gnutta liv, inte en gnutta färg kvar. Inte ett ljud hördes, endast tårar och åter tårar.
Jag minns att jag gick ut därifrån och det regnade, men jag brydde mig inte alls. Med mig hade jag min nyfödde son i barnvagnen. Jag såg på honom och grät och grät och grät medan jag gick planlöst överallt. Jag var arg.
Jag ville inte att han skulle lämna oss, lämna mig. Han var min trygghet i livet - min pappa. Han var allt.
Hur skulle vi nu klara oss? Hur skulle vi nu överleva utan honom? Utan pappa vid vår sida?
Det var DÄR, just då, i rummet där min pappa låg död, som jag insåg att vi inte skulle leva för evigt, att vi var dödliga som allt annat på Jorden, att allt är förgängligt, så också jag och så också mina barn och ,min älskade och det var ett uppvaknande som tog ordentligt! All min kraft försvann, den bara rann ur mig. Vad som återstod vet jag nog inte riktigt själv. Men det var nog efter det som jag blev så vaksamt kontrollerande. Som en ankmamma som ville ha koll på sina ankungar så de inte kom bort eller råkade ut för något hemskt. Det är en normal reaktion efter att man mist någon närstående. Det visste jag inte då. Inte heller visste de omkring mig det. Vi lullade på i ullstrumporna och visste inget annat, men djupt där inom oss så visste vi sanningen. Det är inte fel att ha koll, att vara vaksam, bara det inte går till överdrift.
När det sedan började hända en massa olyckor omkring mig så var det inte så konstigt att jag blev lite överbeskyddande mot mina barn. Jag ville inte mista dem också. De var mitt allt och är det fortfarande.
Mycket har gått emot mig sedan min pappa dog, mycket hemska saker har hänt, men inte bara negativa, för jag har även upplevt mycket glädje och kärlek och sådant som gett mig många minnen att plocka fram på "ålderns höst". Jag hoppas bara jag får dela den med någon och att jag inte dör helt ensam i min säng eller var jag nu dör någonstans. Jag hoppas att den dag jag dör så håller någon mig i handen och kramar den hårt och håller mig fast.
Alla vill vi leva och vara tillsammans och glädjas med de som man älskar. Det är ju det som är meningen med livet. Utan glädje - inget liv. Så tänk på det varje gång du är sur och butter på någon, le och skratta istället och gör personen glad, då har du vunnit mer tid att leva.
Till mina barn Sara, Johannes och Lee - jag älskar er över allt annat på Jorden.
Till mina underbara katter G och B - utan er kärlek och tillgivenhet hade jag aldrig överlevt.
Till alla som jag har älskat någon gång i mitt liv - ni lärde mig vad livet var, även om den var en kamp om livet.
Till mina älskade syskon - ni betyder så mycket för mig även om vi kanske inte alltid ses så ofta som vi borde.
LEV medan du kan...LEV medan du är frisk och har hälsan...LEV och älska...LEV och njut av livet allt vad du kan!
