DET ÄR MYCKET NU!
verkligheten - rå och kall. Jag älskade när han sa: " Det är mycket nu".
Även om bildkvalitén inte är så bra, så är Stefan Sauk desto bättre - jag ÄLSKAR honom här!
Hans replik i sketchen kommer jag aldrig att glömma! Det känns så just nu...att "det är mycket nu".
Har inte hunnit få koll på allt som hänt, hunnit ta till mig allt...bara flyter med som fiskarna nedströms...
Jag brukar ju vara den som simmar motströms eller flyter uppströms...betydelsen är sak samma. Vad är jag nu?
Igår fick jag en Chi Nei Tsang-behandling av engelsmannen Andrew Fretwell och fortfarande är jag "i ett rus" och har varit så sen jag vaknade imorse, glad och uppe i det blå. Känner mig kollosalt lycklig, trots att jag inte har mycket att vara lycklig över tänker jag i första taget. Men efter en massa tänkande hela dagen har jag otroligt mycket att vara tacksam för och vara lycklig över. Jag lever, mina barn lever, jag har tak över huvudet och varmt och gott inomhus, jag kan äta mig mätt om dagarna (bara jag vill) jag kan göra min röst hörd utan att bli förtryckt och fängslad, jag ser sådant som andra kanske inte gör, uppmärksammar saker som verkligen ska uppmärksammas och gör allt i min makt för att saker och ting ska komma upp till ytan och fler ska bli varse allt som sker omkring oss. Detta gör mig lycklig. Jag har i stora drag friska barn, min son har överlevt en fruktansvärd bilolycka och tar dagen som den kommer, han ser ljust på sin framtid och har planer för vidare studier efter skolan och vill göra ett bra yrkesval. Vad mer kan göra mig glad?
Även om allt inte är perfekt, och det kommer det heller aldrig att bli så har jag gjort vad jag har kunnat för att mina barn ska känna trygghet och kärlek i sina liv. Att barn är barn och nu talar jag tonåringar, de har sin enorma livskraft och nyfikenhet och vill upptäcka allt, göra allt och vara med om allt - och det helst med sina vänner. De betyder allt i denna åldern...det är bara att backa ett par steg. Än har jag inte gjort allt för dem...jag finns där i deras omedelbara närhet och det är upp till dem om de vill ha sin mammas inblandning i sitt liv. Jag vill inte lägga mig i för mycket, hålla distansen, låta dem lära sig sina läxor här i livet, men jag är ingen curlingmamma. Varför sopa vägen ren framför dem? Det kan bara ge bakslag längre fram...de måste lära sig av livets egna skola.
Man kan skämma bort sina barn när de är små, när de blir lite större måste man ge dem mer ansvar och små utmaningar. Sparvarna ska ej komma flygande till öppen mun s.a.s. Man ska få jobba lite för dem...sparvarna alltså!
Just nu känner jag mig priviligierad! Ja, det gör jag faktiskt! Att fått den äran att möta ANDREW var fantastiskt!
Det finns en mening till allt som sker anser jag. Det gäller bara att det är rätt tillfälle. Ja, jag känner mig faktiskt lycklig. Glad. Inuti. Djupt inuti. Igår kändes det som om något trängde ut ur mig. Det kom nerifrån magen och trängde upp ur magsäcken och matstrupen och upp i halsen och det kittlades enormt i strupen på mig som till slut fick mig att hosta. Något flög ut ur mig igår kl. 15.50 ca. Något svart och drygt som suttit fast i mig i åratal. Det som grabbat tag i mitt inre med näbbar och klor hållt sig fast och inte släppt taget. Jag har bara packat in det med bomull, mer och mer och mer och mer hela tiden. Inte undra på att min mage jäste som en ballong. Den var full med bomull. Ingen baby i magen, inget överflöd av matfett utan ren och skär bomull som skyddade något som inte borde ha skyddats. Det var bara vad den där dumma figuren som sitter på axeln på mig sade till mig. Min hjärna. Jag vill inte lyssna på den, den vill bara vara så perfekt och det kommer att bli min död isåfall.
Varför ska jag stressa ihjäl mig för ingenting? Vem tackar mig för det? Vem? Absolut ingen!
Vem tackade mig för att jag vittnade vid en mordrättegång för ett antal år sedan? Absolut ingen! Vem fick mig att känna trygghet då? Absolut ingen! Jag tror inte det var någon som förstod vilket helvete jag gick igenom då. Helvetet som förändrade mitt liv att leva. Och allt detta för en man som jag råkade se och höra. Allt för att mina sinnen var uppmärksamma och för att jag hade/har ett starkt rättspatos. Jag var ju Rickard Rättrådig. Jag är egentligen en hjältinna, men en hjältinna i det dolda och får man aldrig en bekräftelse på att det man gjort är något bra så inser man inte det själv. Man börjar tvivla på sig själv om man verkligen gjort det rätta.
Turligt nog vet jag till fullo att jag gjode det rätta.
Jag tycker att man borde få en slags medalj eller liknande av högre instans för att man utsätter sig själv för fara genom att vittna med sitt eget liv som insats. Även om man fick en klapp på axeln och de sa att jag var modig så kände jag mig inte så. Inte när mördarens ögon sökte mina i rättsalen. Inte då. Då blev jag liten. Inte av skam utan av rädsla för vad han skulle kunna göra mot mig eller de mina.
Jag vill dock inte bli som alla de andra robotarna i vårt samhälle som blundar för allt det onda som händer runt omkring oss, de som vänder blicken bort och väljer att inte se och höra. Jag vägrar. Jag hade nog gjort om det om det hänt idag med. Ja, det tror jag. Jag vill bara bli stark igen. Superstark. Like SuperWoman. The one I am.