ETT FALL FÖR BITTE
HUR tror ni man ska kunna ta sig fram på övergångstället här???
(ps! Det var inte här jag föll! Det var på en gata längre bort)
Där fick jag för att jag ville göra mina kollegor glada! För snart två veckor sedan var jag ute och på lunchen, men på väg dit fick jag en idé! Jag blev enormt sugen på chokladglass och tänkte att DET skulle jag bjuda på till eftermiddagskaffet på jobbet. Yes! Det var bara det att när jag hasande försökte ta mig över en totalt isig trottoar precis vid ett övergångställe utanför butiken jag skulle in i föll jag bakåt och medan jag faller bakåt försöker jag parera in så jag inte ska fall och slå huvudet. Jag slog ut med händerna mot sidorna i ett försök för att komma på rätt köl igen s.k. Men något hände där i fallet och jag fick enormt ont bak i ryggen och på vänster sida, så pass mycket att det gjorde ont för varje andetag jag tog.
Det här var inte lyckat alls! Jag tog mig tillbaks till jobb och när jag stod i hallen och försökte ta av mig mina skor så tappade jag balansen och slog i med den onda vänstra sidan i kanten av dörren som stod öppen. Vilken klant!
Är det något jag inte kan hantera så är det smärta! Har jag så ont så jag nästan avlider så blir jag alldeles tyst. All energi går åt till att försöka fokusera bort smärtan, eller försök att acceptera den och bli ett med den. Är det inte så de stora filosoferna säger? *suck*
- Men Bitte, vad har du gjort? säger en av mina kollegor. - Gå in och lägg dig ett tag i Vivecas rum! sa hon.
Men hallå! Vad hade det hjälpt? Jag kunde ju knappt sitta! Jag skulle bara traggla mig igenom typ 2½ timme till och sedan skulle jag styra kosan direkt hem. Väl hemma kunde jag ju kurera mig, slänga av mig de dumma kläderna och lägga mig i ett varmt bad, smörja in mig med liniment, använda shiatsu-kudden och massera lite, ligga på spikmattan. Jag led mina helvetes kval den där kvällen och fick ligga upp-pallrad med kuddar mot ryggen för att det inte skulle göra så ont att andas. För vart andetag jag tog så var det som om någon stack en kniv i ryggen på mig.
Morgonen kom och jag hade inte fått mycket sömn den natten. Jag slutade titta på klockan vid två-tiden på natten.
Jga smorde in mig med liniment och stegade iväg till jobbet som vanligt. Den dagen passerade även den, jag gick inte iväg på lunchen utan höll mig inomhus. Rädd för att falla omkull igen...jag ska nog inte utmana Ödet!
Natten som kom var en pina, det gick inte att ligga i någon position alls, kände mig som en karusell - mer än vanligt alltså - där jag låg i sängen med vetevärmare och kuddar för upp-pallring. Usch!
Fredagen kom och en av mina kollegor skulle gå tidigare den dagen för han skulle gå på VM i handboll som spelades på Malmö Arena. Vi pratade under fikan om vad mina smärtor kunde bero på. Jag hade "snöat in" på att det skulle kunna vara att jag fått en smäll mot mjälten. Jag hade ju så ont precis nedanför det understa revbenet på vänster sida. Lite var det för att en annan kollega (som läst kinesisk medicin) kom med en antydan när hon såg att jag åt ananas och banan på jobbet på lunchen dagen före. I kinesisk medicin motsvarar gul mat mjälten och magen. Uppsvälldhet etc. Att min kropp får mig att välja sådan mat (ungefär). Jag frågade henne var mjälten satt och det fick jag inget riktigt svar på så när jag kom hem den dagen så googlade jag: Var sitter mjälten? och jag fick svar direkt! I love google. Det tråkiga där var ju att ju mer jag läste så tyckte jag att allt stämde. Har det hänt något med mjälten? I oktober drabbades jag av något som liknade en hjärtinfarkt - allt tydde på det tills jag blev undersökt av ambulanspersonalen och de tog prover etc. När jag nu läste om mjälten så såg jag svart på vitt att den ligger längs med det sista revbenet på vänster sida! DÄR föll poletten ner!
Alla symptomerna stämde in på "mjältinfarkt" vilket man kan drabbas av. Jisses! Saken var den att ambulanspersonalen "trodde" det var gallan - men gallan sitter på höger sida fick jag reda på av läkaren som jag var till dagen efter händelsen. Hon konstaterade att det var muskulärt - precis under vänstra bröstet och under och längs med den understa revbenet på VÄNSTER SIDA. Ja, vad ska man tro då? Klart att jag blev helt fokuserad på att det var mjälten som var orsaken till mina smärtor. Smärtan gick ju bak i ryggen med och det stod så i symtomerna med. Jisses Amalia! Så när jag hade fikat klart med min kollega stod jag vid diskbänken och han vid kylen och han sa: - Jag får testa en sak och tog och kände på mina axlar och tryckte på sidorna där och sa att han var övertygad om att det var andningsmuskulaturen som var boven i dramat. Ok. Sen tryckte han på ett ställe mitt bak i ryggen och tvi fan vad det gjorde ont!
Japp, helt klart andningsmuskulaturen, sa han. - Boka in en tid hos miss R så kan hon massera bort det på dig! Det är nog lättare när det är en kvinna som gör det, för hon ska massera dina bröst! - VAAA? Ska hon massera mina BRÖST?? sa jag halvt ckockerad och skrattade bort det. Efter det gick han hem för dagen. Det var fredag eftermiddag. När jag stod i tvättrummet på jobbet och vek hand-dukar så bara högg det till i ryggen på det stället där han hade tryckt. - Fan, också! väste jag..hade han behövt trycka där? Ja, ja...det var nu dags att gå hem och hålla helg och jag kom bara till min ytterdörr och öppnade den, såg all post innanför dörren på golvet och böjde mig ned för att plocka upp den då det bara HÖGG TILL i ryggen på det stället som han tryckt på någon timme tidigare och sen var det kört!
foto: Getty Images
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen av all smärta. Jag väntade in i det längsta och tog sedan mina två sista alvedon som jag hade hemma. Då låg jag till sängs och var nästan på väg att ringa ambulans - så ont hade jag. Var rädd att det var mjälten också så säkert blev det värre på grund av det. Ja, jisses Amalia som det kan bli!
Jag överlevde natten och kan tala om att det var någon av mina värsta helger någonsin! I smärta! Det var som om någon satt där med en Voodoo-docka och stack nålar i den! Om det är så så kan jag tänka mig vem det skulle kunna vara...och jag nämner inga namn...*suck* Det är någon som inte är snäll och som vill mig illa.
Söndagen var ett rent helvete - jag skulle tvätta - hade inga rena byxor att ha till jobbet den kommande veckan och behövde verkligen tvätta. Det var bara det att jag inte klarade det själv. Kunde inte böja mig ner om jag tappade något och kunde inte ens torka mig själv där bak med höger hand, det var tur att jag hade en extra arm på andra sidan...haha! Fyfan att vara handikappad! Man förstår inte så lyckligt lottad man är om man är frisk - inte förrän man själv blir sjuk då ens rörelseförmåga kraftigt begränsas. Man vill inget annat att bli frisk och att allt ska vara som förrut! Det som gjorde mig väldigt ledsen var att min kära dotter Sara inte ville hjälpa mig alls. På ren trots! Hon är inne i en väldigt LAT period och ORKAR INGENTING ö.h.t. Hon tyckte nog att jag var en pain in the ass den helgen. För den första så sov hon hos en kompis på fredagen och kom inte hem förrän sent på lördagen när hela dagen hade gått typ. Det var inte mycket man fick se av henne den helgen. Och jag struntade i att gå ner och tvätta - det fick vara! Men det kändes verkligen i hjärtat. Det syns ju inte att man har ont i ryggen, eller hur? Jag sprang ju inte omkring och gnällde och ojade mig heller så varför skulle hon hjälpa mig? *suck*
Jag låg mest på spikmattan den helgen. Det hjälpte ett par timmar i stöten så jag är själalycklig att jag köpte den för några år sedan. Den är bra på att reducera smärta på ett bra sätt. På måndagen hade jag bara EN tanke i skallen när jag vaknade och det var: - Ring Vårdcentralen! Så här kan jag ju inte leva. Jag får ju knappt någon sömn för det tar ungefär 1-2 timmar att bara somna för man vet inte hur kan ska ligga, hela kroppen värker. Jag fick ingen tid den dagen, alla tiderna var redan slut när de väl ringde upp mig...men hon lyckades klämma in mig mellan två patienter dagen efter, på tisdagen. Good! Jag gick och jobbade, men försökte ta det lugnt och inte anstränga kroppen för mycket. Jag ville inte att det skulle bli värre. Hela jag skulle lätt gå upp i rök om någon kastade en tändsticka på mig de där dagarna för jag var totalt insmord med hästliniment! (det bästa man kan ha - anser jag!
På tisdagen var jag hos läkaren klockan 10.15 och han konstaterade muskelinflammation och ordinerade inflammationshämmande värktabletter. Jag frågade om det gick bra att bli masserad och han ville inte att jag skulle bli det innan han fått se en röntgenbild på min rygg först. OK, så du menar alltså att jag ska iväg på Röntgen nu alltså? Ja, det är lika bra att du gör det direkt, sa han och jag tackade för mig och traskade iväg till sjukhuset och än en gång fick jag sitta på andra våningen i väntan på att de skulle ta bilder på mig.
Jag fick efter att jag var klar gå ner och sätta mig och vänta på besked på första plan i den stora öppna hallen där det är så högt i tak. Enligt röntgenbilderna så var mina skelettdelar intakta. Inget brutit och inga sprickor. Jeeeay! Efter det traskade jag in på Sjukhus-Apoteketet och hämtade ut medicinen. Jag traskade tillbaks på jobbet och tog en tablett direkt när jag kom dit. NU skulle jag bli bra igen! Det var skönt att komma tillbaka! Jag ville inte gå utanför dörrarna där, mer den dagen sanna mina ord! Jag känd emig lycklig för att det inte var mjälten. Läkaren hade ju sagt att den var mjuk och fin. Det var bara det att han inte hade känt på den alls. det hade jag nog märk tror jag! Men han gjorde en hemsk sak, nämligen: han tryckte på just det stället som min kollega hade gjort mitt bak i ryggen och skrek jag till och knäna vek sig. Han hade verkligen hittat min ömma punkt. Tvi fan alltså!