SOM EN KNIV I MITT BRÖST
Det känns som om de står så långt bort från mig som man kan stå. Så känns det i hjärtat. Jag når ingen längre. Idag ville jag bara stanna tiden. Frysa allt. Jag har känt på mig att något inte är som det borde vara. Att något har hänt. Jag ville göra så mycket, men jag struntade i allt idag, hade inte lust till någonting alls.
Och inatt klockan 00.30 besannades mina farhågor. Jag fick ett telefonsamtal som fick mig att gråta. Som fick mina tarmar att slå knut på sig i magen. Mådde illa och grät av vad jag fick höra. Nu känner jag en sådan tyngd i mitt bröst och jag vet inte vet hur jag ska få bort den. Jag har haft sådan huvudvärk idag, utan anledning, har varit enormt rastlös och fullständigt olycklig.
Det är märkligt, men när jag försöker ordna upp något i mitt liv så händer det alltid negativa saker som gör allt mycket mer komplicerat. Det är precis som om det aldrig får vara lugn och ro, att det hela tiden måste hända något negativt. Det står mig upp i halsen allt detta som händer. Det händer inte mig personligen, men det händer andra som jag är berörd av och som påverkar mitt liv och jag måste göra något åt det hela.
Jag vill kunna andas. Andas utan problem. Jag vill kunna lita på dessa personer, de som skapar kaos mitt liv. Men hur ska jag kunna det när de allihopa går emot mig? Jag kan inte bara blunda och låtsas som om ingenting har hänt. Det går bara inte. Därför gör det så ont i mitt bröst.
Gråter