NOW I GOT MY COFFEE
Igår när jag såg på tv så råkade jag se något som blixtrade till precis utanför fönstret. Såg jag rätt? Jag började vrålstirra, men det kom ingen mer blixt. Jag gav mig inte! Visst var det en blixt jag hade sett i ögonvrån? Hm...!
Jag kunde inte sluta stirra..."Give me a sign", tänkte jag och precis då kom en massa fåglar flygande i rasande fart, som om de flydde i all hast från någonting. Och det var precis vad de gjorde också! De kom flaxande med andan i halsen kors och tvärs and they all came from the same direction...
Där såg jag en blixt!! Yes! Inuti det stora molnen som liknade grädde blixtrade det emellanåt allt medan det växte sig större och större. Imponerande att se, men lite som den fegis jag är inför naturkrafter med högspänning så valde jag att gå inomhus och se det vackra skådespelet bakom mina fönsterglas när det började blixtra mer och mer. Det märkliga var att det örjade regna och blåsa som det brukar göra när det är åska, men det mullrade aldrig. Det kom liksom inte igång utan drog vidare som tur var. Någon annan fick åskovädret.
Inuti det oranga molnet kokade det av aktivitet...det blixtrade för fullt
inuti det och det var väldigt vackert. Det var vackrare att se i
verkligheten än på bild. Jag berättar det endast för att ni ska förstå
att ni missat något väldigt vackert!
Ju mer jag ser på himlen och gör mina upptäckter så inser jag hur underbar och vacker vår värld är. Den värld som så många håller på att krossa och förstöra för gott. Är det ingen som kan inse att det är ett mirakel endast genom att finnas till? Borde vi inte leva därefter då också? Att vara mer tacksam för det vi har och för vad vi får?
Att inte ta så mycket i vårt liv för givet. Det gäller BÅDE personer i vårt liv och materialistiska saker. Vi ska älska livet, så älskar livet oss. Och jag kan väl säga att jag älskar livet, fast jag är ensam och olycklig, men innerst inne känner jag den där styrkan, elden som har fått fart inom mig och gjort mig stark, den som får mig att älska igen.
Det var så länge sen jag fick älska någon helt och hållet, så jag vet inte riktigt om jag verkligen KAN älska när och om jag verkligen skulle träffa någon. Det ska bli spännande, även för att se hur jag kommer att hantera känslor etc. idag för jag är förändrad sen ett par år tillbaka. Jag accepterar inga halvmesyrer i fortsättningen, min tid är för dyrbar för att kasta bort. Jag har gjort det stora misstaget att vänta på någon som aldrig fick tummarna loss och bestämma sig s.a.s. Där förlorade jag ett par av mina bästa år. Bortkastade och till ingen nytta. Aldrig att jag kommer att göra om samma misstag, då lever jag hellre ensam i resten av mitt liv.
Det såg lite overkligt ut...det såg nästan ut som när man smider järn över öppen eld!
Jag har till vana att alltid dra ut kontakterna till tv, stereo och dator när åskan går, så igår var inget undantag. Då blev det alltså inget tv-tittande (vad skönt) och då får man mer gjort. Vad skulle jag då göra? Tanken var att jag skulle börja städa upp i min sons rum (ett ordentligt röj) och rensa bort en massa saker och så, men det blev att jag tog fram en bok som jag länge har tänkt läsa och bokade mig först ute i köket med en kopp varmt nybryggt tea så där härligt på kvällskvisten. Där satt jag då och läste och smuttade på mitt tea och vem får jag då sällskap av, tro?
Är de inte för gulliga? Tätt intill låg de och lyssnade på mig när jag läste
högt ett tag...de gillar det konstigt nog! Det är annat än vad barnen tycker!
Haha...de tål ju inte ens höra min röst längre! (väldigt kul att veta = NOT!)
Kan inte livet avskaffa tonårstiden? Puberteten? Den är HEMSK!! Som
förälder förtjänar man det inte alls.
Egentligen tycker jag att man borde filma och dokumentera sina barn när
de är som allra värst mot en och sedan skulle de få se filmen när de själv
blivit tonårsförädrar. Oj,oj, oj vad de hade mått dåligt då!
Som det är nu förstår de ju när de sårar en, men de gör det medvetet för
just nu, i deras tonårsrevolt SKA de göra, just - REVOLT och inget annat!
Och MOT, just - sina föräldrar!
- Nej, stoppa karusellen - jag vill hoppa av!! skriker jag inombords.
Jag är dock glad för mina två håriga tålmodiga hjältar som gillar att lyssna
när jag läser högt ur mina personlighetsutvecklingsböcker. Puh! Även långa
ord har sina slut...
Vad jag efter en stund var att jag tog min bok och bokade mig i soffan istället
och satt där och läste tills ögonen gick i kors och jag inte längre visste vad jag
läste.
Vilket effektivt sätt att bli trött på! Men nu ska det sovas!