NÅGOT ELLER INGET ATT FASAS ÖVER
Att vara kall och att frysa fast det är varmt. Att inte få värme av någon när kölden sätter in smärtar. Vekling. Nej.
Att ha alltför många alternativ att välja på. Att inte ha ett endaste att välja. Men välj då människa. Du har gjort ditt val här i livet. Det finns ingen som tvingar dig att göra något mot din vilja. Något som får dig att må dåligt. Allt du gör är frivilligt, kom ihåg det. Frivilligt. Och hör sen!
Vad jag hörde sen var just - ingenting. Det var tyst. Tyst som i graven. Jag trodde jag var där och funderande på om jag verkligen var död. Och jag var nog det ändå för jag har inget liv. Det togs ifrån mig av vänligt sinnade människor som en gång älskade mig. Ja, älskade mig. Eller var det också en lögn? Denna kärlek som alla lovprisar. Den som inte finns längre. Den som har utrotats av dessa vänligt sinnade. Eller var de det? Sinnade?
Mina intryck blir bara fler och fler varje gång jag sitter framför dumburken. Försoffad och fördummad. Om och om igen upprepas dessa förbenade reklaminslag som står mig upp i halsen. Isch och piuuhh! Shaking those thoughts away...far away. Ta bort all reklam tack. Vi behöver den inte. Vi kan tänka själv. Vi kan välja själv. Vi kan.
Jag kämpar uppströms hela tiden, flyter aldrig medströms, det blir bara inte så. Mitt liv är bara en enda lång kamp. Kanske mot mig själv eller med mig själv. Do this and do that. What to do? What to do? Nobody knows.
Att inte få uppskattning, att inte känna sig välkommen, att inte bli sedd eller hörd. Bara negligerad eller skrattad åt. Det är bara dessa falska tungor som åter igen har öppnat sin avgrund till beskådan. Och de lättledda lyssnar och följer utan att blinka. Jag mår bara illa och det smärtar. Har alla förhäxats av denna förkroppsligade ondska?
En dag ska ni se vem som var den sanna, vem som var ärlig och vem som led i tysthet. Den som lever i ständig retreat med sig själv har gåvor att vänta när stunden är som värst i livet. Men vad hjälper det mig nu? Det är här och nu och inte i framtiden. Jag kan inte vända mer ut och in på mig än vad jag redan har gjort. Det finns inte mer att vända. Detta är slutstationen. The stop. Ingen återvändo. No return. Det är riktigt svårt att förstå om man inte sett eller känt det själv, bara vi vet. Vi vet sanningen. Vi som vågar tala. Vi som vågar resa oss upp och säga stopp.
Det finns en anledning till att jag är här och det är just av den anledningen. Att sätta stopp. Stopp för orättvisor, för tyranner och översittare. Kom ner för era höga hästar och sluta spotta på folk. Sluta spotta på den svaga människan och på sanningen. Jag har så mycket känslor inom mig som inte har någonstans att ta vägen. Kan man återvinna känslor? Få pant på kärlek? På obesvarad sådan? Man borde kunna mala ner minnen om man vill. Fysiska sådana iallafall. Gåvor. Stora som små. Mala ner och återanvända eller bara kastas för vinden.
Som dödens stoft.
Jag vill inte höra fula ord. Jag vill inte höra kränkande ord. Jag vill höra glädjande ord, fyllda med värme. Värme nog att fylla mitt hjärta. Jag vill höra att jag är saknad. Att jag betyder något för någon. Att jag är speciellt utvald för någon. Sådant vill jag hoppas på. Fast är det bara drömmar jag har? I påskhelgen har jag ställts inför många etiska dilemmor och våndor. Saker som fick mig att tänka på ett högt plan. Sett från ovan. Outside the box.
Och det jag såg var skrämmande. Jag såg helheten och den var splittrad. Splittrad av en förlorad själ som inte fick det han ville ha och därmed ska ingen annan få det han inte fick. Som Buddha sade: För att få slut på lidandet är att inse orsaken till lidandet och ha en föresats (inspirerad av insikt) att få lidandet att upphöra. Så logiskt!
Livet är utmanande och ingen dans på rosor. Och det gäller alla i herrens hage. Mer eller mindre.
