LEDSEN
Ja, jag är faktiskt det. Ledsen. Varför? Jag har ingen aaaaaaaaning! Det är så mycket som jag funderar på.
På tv är allting så glatt och glättigt (googla) - måste man vara så? Mina mungipor hänger, mina ben värker och mitt hjärta känns ihåligt. Tomt eller överfullt. Något av det. Kan inte välja. Det känns som både ock.
Ledsen är jag däremot och förbannat ensam. Alla har någon. Vem har jag?
Jag har inte ens en riktig vän längre. Ni vet en riktig bundis...som man kan ringa dag som natt, vad det än gäller. Jag får räkna dit två av mina systrar på den listan - de är mina hjärte-änglar! Vad gjorde jag utan dem?
Men vad gör man när man är singel och inte ens går ut längre? Vad fan gör man? Hur gör man?
Jag gav upp den sommaren så min son Johannes skakades i bilolyckan, jag kopplade bort allt. Sen fanns det någon jag tyckte mycket också, men honom var jag tvungen att koppla bort med. Eller det var väl meningen att det skulle bli så, för han blev ofrivilligt bortkopplad. Vad gör man? Jag har helt och hållet glömt vad kärlek är och hur hårt den kan såra och hur ljuvt man kan bli bortkollrad (googla).
Förr kunde jag skriva massor om kärleken och dess påverkan, men idag känns det absolut INGENTING. Nada.
Ett stort tomt hål finns där mitt hjärta borde sitta. Att bli sårad av sina barn sårar nästan desto värre och känns som knivhugg i hjärtat. Att ens eget kött och blod vänder sig emot en, det tar emot. Vad finns då kvar? Absolut INGENTING. Hur mycket ska man tåla? När slutar någon älska en? Hur gör andra i min situation? Hur lever ni?
Hur gör ni?
Jag vet att livet har sina ups and downs och så även tonårsbarn. Jag tror hela tiden att jag ska klara av att ta skit, och visa att elaka ord eller handlingar bara rinner av mig som vatten på en gås, men de fastar rejält på mig, som klistrat med superlim och omöjligt att få bort. Endast borttagning med kramar och åter kramar! Det kan bota allt.
Ska jag skriva att jag hatar kärleken när jag så innerligt älskar den?
Den borde finnas i mitt liv vid denna tidpunkt för nu jag står i ett vägskäl och vet inte vilken väg jag ska ta.
Jag känner att jag bara hamnar i återvändsgränder hela tiden - det blir bara tvärstopp.
Jag borde ha mina maskerade vingar redo,
redo att lyfta och höja mig över världen igen
och lämna den bakom mig.
Det alla andra kan - nämligen att älska och konsten att bli älskad lyckas jag inte med.
Jag har alltid varit udda och den som blir över. Den som ingen vill ha.
Samtidigt är jag inte någon som hellre tar vem som helst för att slippa vara ensam,
som så många andra gör och lever ett olyckligt liv. Nej, där går min gräns.
Jag har mig själv att skylla, jag har kastat bort många bra år på att enbart vänta på kärleken.
Vänta på något som aldrig kom. Jag trodde så starkt på den och ville ej ge upp hoppet och väntade
några månader. Månaderna blev till år och plötsligt insåg jag att det aldrig skulle bli någonting alls.
Vad har jag lärt mig av det? Ja, inte är det ordspråket: "Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge"!
Det borde heta tvärtom "Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge" (eller förgäves).
Vem skrev de här dumma ordspråken egentligen? Det är bara lögner alltihop, precis som alla kärlekshistorier i filmer, speciellt i gamla svart/vita filmer - där som kvinnor var kvinnor och män var män. Svart på vitt.
Min dröm-man har jag redan träffat, men han blev inte min.
Nu ska jag sluta skriva. Inte för gott, men för stunden.
Jag behöver posiv energi.
Jag behöver kärlek.
Jag behöver respekt.
Jag behöver healing.
Jag behöver god hälsa.
I need. I need. I need.
Jag avslutar med att snabbt bläddra i "The Secrets Daily Teachings", blundar och stoppar direkt när jag känner att det är "rätt" ordspråk för mig (och kanske för dig) och här kommer det:
"Vad det än är du vill ha i ditt liv, så måste du GE det.
Vill du ha kärlek? Ge då kärlek.
Vill du ha uppskattning? Ge då uppskattning.
Vill du ha förståelse? Ge då förståelse.
Vill du ha glädje och lycka? Ge då det till andra.
Du har förmågan att ge så mycket kärlek, uppskattning, förståelse
och lycka till så många människor varenda dag!"
Det lät nästan lite bibliskt över det hela om jag får uttrycka det så. Ge och du ska få.
Ibland är det dock inte att det blir så, d.v.s om man ger så får man. Tyvärr är det inte alltid så.
Det fanns en tid då jag gav allt - men ändå togs allt ifrån mig.
Jag ska dock göra ett nytt försök - ett försök att ändra mig - igen!
Jag har slutit mig för mycket alltför länge och jag behöver muntras upp,
behöver se glädjen omkring mig och inte bara det negativa.
Just nu, alldeles i denna stund känner jag att jag bara helt enkelt måste försöka
meditera eller göra lite yogaövningar för att komma i balans, det är så mycket som
tynger mitt hjärta och aldrig kommer ut.
Vem ska jag dela sina mödor med?
Vem vill lyssna på mina våndor?
Vem vill segla med mig ut på haven?
Vem vill dela min glädje?
Vem vill fånga mig när jag behöver bli fångad?
Vem ska skydda mig?
Vem? Vem? Vem? Finns det överhuvudtaget någon avsedd för mig?
