DET TAR EMOT
Till saken hör att personen ifråga har råkat ut för något fruktansvärt, han har nämligen fått en stroke.
Att en person plötsligt försvinner helt ur ens liv kanske vi har varit med om någon gång, lite oförklarligt, undrande och med vemod har man inte velat kontakta personen ifråga för det finns alltid en anledning till att någon försvinner. Jag trodde att han medvetet drog sig undan från mig och ibland måste man acceptera sådant. Jag släpper taget och accepterar helt enkelt och försöker gå vidare, fast det finns alltid ett frågetecken i skallen. Varför? Man skuldbelägger sig själv och ser sig själv som orsaken till att ens vänskap upphört. Jag ifrågasatte det inte ens, bara accepterade. Fel av mig kanske, men jag har varit med om det tidigare så jag hade vanan inne. Jag har blivit för gammal för att snyfta och tycka synd om mig själv och gräva ner mig över någon som inte vill ha mig. Det kan jag vara utan. Det är därför jag inte utsätter mig för kärlekens krångligheter längre...det blir bäst så.
Tids nog så kanske jag blir mogen för att vilja ha ett förhållande igen med en fin kille/man om det känns bra.
Nåja, hur gör man, hur skriver man, hur tar man kontakt med någon som nu sitter förlamad i en rullstol och inte kan tala? Det är så fruktansvärt tragiskt så det gör ont i hjärtat. Jag vet också att han hyar försökt ta kontakt med mig, men jag förstod inte att det var han. Jag trodde det var någon som ringde och drev med mig och gjorde sig till i telefonen. Vad som fick mig att bli varse att det var han, var när jag hörde hans tunga suck och när han efter att ha ringt upp mig tre gånger försökte bokstavera mitt namn och det var verkligen en ansträngande sak för honom, det hördes. Mitt smeknamn består av fem bokstäver B I T T E och det var vad jag hörde någon säga i andra änden av telefonluren. Detta är sådant man ser på film, inte som man själv upplever, men nu är det så.
Jag vet inte hur, när och var det hände, hur allt har gått, vem som vårdar och tar hans om honom. Jag kan inte se det framför mig, se honom sitta i rullstol. Denna aktiva, ödmjuka och bestämda man, han som jag har sådan respekt för. Vad gör jag? Hur gör jag? Ska jag skriva brevet? Om två dagar fyller han 51 år. Då har det gått ett år sedan vi sågs - ett år. Sista gången vi pratades vid var i början av december 2009 och strax före jul fick han en stroke - hjärnblödning. Det gör verkligen ont att veta. Jag lyckades få tag i en vän till honom som berättade vad jag fasat - att han drabbats att just en stroke.
Kusligt nog köpte jag filmen "Fjärilen i glaskupan" i december 2009, men har fortfarande inte sett den. Inne på Strokeförbundets hemsida rekommenderar de att man ska se den filmen. Tänk att jag redan hade den hemma! Filmen fick pris för bästa Regissör i Cannes filmfestival 2007 (Julian Schnabel), den fick 5 getingar av Expressen, Sydsvenskan gav den 4 "ryttare" med motiveringen "En gripande hyllning till livet". Filmen är baserad på en sann historia.
Handlingen: " Jean-Dominique är Elle´s framgångsrika chefsredaktör. Han vältrar sig i succé och stromtrivs i strålkastarljuset.
Men en decemberdag förändras livet totalt när han får ett slaganfall (stroke) och vaknar upp förlamad. Det enda han kan röra är västerögat. Målmedveten börjar han öva sig på att enbart kommunicera genom att blinka med sitt ena öga.
Fjärilen i glaskupan är den otroliga, men sanna historien som baseras på den självbiografi, som Jean-Dominique lyckas diktera med sitt ena öga. Det är en gripande film om en människas mod och optimism från något som kunde vara den mörkaste botten. Filmen vann allas hjärta i Cannes 2007 och Julian Schnabel vann välförtjänt priset som Bästa regissör.
Ikväll är det jag som skriver ett långt brev. Så blir det!