KÄRLEKSGATAN 2
Den här vackra gatuskylten finns till salu på Tradera med utropspriset 2000 kr. Den har hamnat hos en ägare som bor uppåt landet långt ifrån trygga Malmö där den i själva verket hör hemma. VILL HA!
Jag har själv jobbat på den gatan så jag vet...ja, det lät något det! Jag upplevde mina bästa år på det jobbet, men även mina värsta. Jag har dock kvar alla mina minnen i min minnesbank uppe i hjärnkontoret. Jag minns er alla: Jan-Banan - allas vår chef som både stöttat och stjälpt mig under alla år under samma tak, Rutan-Tutan - hon var mycket speciell, en kvarleva från ett bortglömt skåneland - med uttryck som: - Sedde du när jag gådde där? Jo, då Rutan..jag minns nog dina ljusa stunder, Gladys med sina långa fina naglar, Inger - vårt lilla Mumintroll som hastigt gick bort i cancer precis efter att hon gått i pension stackarn, Margit som lärde mig allt det jag kan idag och var som en extramamma för mig de första åren, Kalle - den långa drasuten till karl som gjorde sina gästspel hos oss ibland, Lena - vårt lilla blonda källartroll som knepade och knåpade mellan radonväggarna och bröt på 08-dialekt vers. Londonslang när hon var på det humöret, Karen - vår danska rödtopp med sitt extremt glada skratt och med ett temperament som kan tävla med en spanjorska.
Sen har vi den till åren komna deltidaren raffiga Gunsan som målade pilevallar, bröt på gotlänska och gick i kortkort och stilettklackar på jobbet och så lilla jag då förstås, lilla Bitte - ja, jag fick faktiskt mitt smeknamn av min chef en gång på 80-talet. Jag hette saker som: Bittan, Bitten, Bittis och till slut blev det Bitte helt enkelt. Jag köpte det totalt, med hull och hår, jag var så trött på att folk sa mitt långa namn (mitt officiella namn) och även smeknamnet Brittan som hängde kvar sen skoltiden. Det var skönt att börja på ny kula med ett nytt namn. Jag var den där sprallan på jobb som livade upp dystra miner, hon som sjöng in sina meddelanden på telefonsvararen och lade blodsten i kassan för att dra in mer pengar, gick med vinkelpekare (en form av slagruta) och letade currykryss på jobbet. De sista åren kom jag i regel en timme innan jag började för att varva ned innan vi slog upp dörrarna med färgmeditation som jag hade på ett kassettband inköpt på "Sök & Finn" som låg vägg i vägg.
Man får minnas de glada stunderna för de dystra tog nog överhanden till slut, sorgligt nog. Än idag har jag inte satt min fot innanför mitt gamla jobbs domäner - så som jag blev behandlad det sista året är oförlåtligt. Att människan är ond vet jag, men att hon kunde vara SÅ ond och så falsk kunde jag inte ens föreställa mig. De senare årens nytillkomlingar räknar jag inte - de ingick inte i de edsvurnas team...haha! Företaget är ett år äldre än moi så det har hängt med länge nu och utvecklats och expanderat både i Sverige och utomlands. Jag tror dock att det har haft sin storhetstid vilket är mycket synd, för de skulle hållt kvar i vissa bitar som är tidlösa. Dock valde en karriärklättrande hyena att rasera det en stark man en gång byggt upp. Nej, jag är inte bitter. Jag är glad att jag inte finns kvar inom deras intrigerande och falska väggar - jag gjorde mig fri till slut. En fisk fastnar aldrig i en tångruska! GLÖM INTE DET!
Vid ett tillfälle när vi jubilerade ett år, så höll jag ett långt MYCKET roligt tal om var och en som jag jobbade ihop med. Det blev många glada skratt, men även en och annan sur min. Men det var så klockrent som det någonsin kunde bli och jag vet att jag har kvar ett av Jubileumshäftena av mina elakheter så kanske ni får höra mina finurliga påståenden lite längre fram, vem vet? Det sitter säkert snyggt i någon av mina pärmar fyllda med minnen till bredden så det är kanske dags att damma av dem snart? Hade ni vetat vad jag skrev om mig själv där så hade ni fattat poängen med tångruskan...*ler* Tids nog ska ni få veta, var så säkra.