DET BLEV EN OVÄNTAD OPERATION IGÅR
Ja, det var inte inplanerat alls. Vi var på återbesök efter att ha medicinerat Zyvoxid i ytterligare två veckor sedan de nya röntgenbilderna togs. Vi blev då lite förvarnade om att en kommande operation var i faggorna och jag hade nog det på känn ändå. Det fanns nog en mening till varför jag sov så oerhört länge igår, jag kan inte själv hitta någon bra förklaring. Jag har inte sovit så länge sedan jag var i tonåren. Idag förstår jag dock varför.
Jag behövde vara fokuserad igår helt enkelt. Det planerades att Johannes skulle opereras som idag, tisdag och vi skulle därför skrivas in på avdelningen och hämta de där speciella tvättsvamparna som tar bort alla bakterier innan operation. Ja, sen skulle vi träffa narkosläkaren med förstås och ha ett samtal med honom.
Väl uppe på avdelningen fick de telefonsamtal från operationskoordinatorn som frågade när Johannes åt senast. Vi stod lite frågande. Det var väldigt viktigt med rätt klockslag. Kl.08:00 fick de som svar. Vi kan operera honom redan idag. Ok! Här gick det undan. Man var ju totalt oförberedd, men i regel är det just de tillfällena som blir de bästa.
Det var bara att få en säng och rum direkt och Johannes pappa åkte tillbaka till sitt jobb och lilla mamma stannade hos Johannes.
Vi väntade...och väntade...narkosläkaren kom aldrig, men däremot kom det en hel del andra mycket trevliga personer från personalen och vi fick pratat en hel del och skrattat med för den delen - skönt! Jag träffade bl.a Marie, hans sjukgymnast, hon kommer upp senare på tisdag.
När klockan var 12.30 började vi förbereda oss och jag hjälpte Johannes i duschen med desinfektions-svamparna (man blir alldeles uttorkad om händerna av dem!!).
Sedan fick han fina Region Skåne-kalsonger på sig och en fin vit rock...nja, skön var den iallafall, inte fin. Vi väntade lite till...ingen narkosläkare dök upp.
När klockan var 13.00 satte jag på EMLA-plåstren på hans ovansida av händerna (bedövnings-plåster) men det på höger hand ville inte alls fastna. De virade tejp om hela handen, men t.o.m tejpen lossnade, skumt.
Nu var vi så väl förberedda som vi någonsin kunde bli och det var väl tur för runt 13.30 dök det upp folk som kunde bekräfta att runt kl.14 skulle det bli av. Johannes bloggade under tiden i sin mobil, men varje gång han skulle lägga ut det så bröts hans Internetuppkoppling. Han tröttnade till slut och bad mig ta hand om telefonen.
Men vart tar narkosläkaren vägen egentligen? Väntan fortsätter...
Vid 13:30 ca. kom rara Emma in och gav Johannes något flytade i en spruta som hon sprutade in i munnen på honom. Han fick ett par droppar saft efter intaget för den hade så otäck smak, sa hon. Jag minns inte vad medicinen hette som han fick, men det tog inte lång stund förrän han började uppträda märkligt. Han blev väldigt glansig i ögonen, han kisade med ögonen för att i nästa stund spärra upp ögonen som om han såg något märkligt framför sig - som om han inte trodde sina ögon. Sen log han emellanåt, riktigt ordentligt och sen tvärstopp. Så där höll det på. Vad hade de gett honom? - Mamma, du har fyra ögon. Det känns så skumt! - Mår du illa? frågade jag. Han blundade några sekunder och lade ner huvudet på kudden och sen ryckte han till som om han vaknat precis. - Har jag sovit? frågade han. - Nej, du blundade i två sekunder bara sa jag och skrattade.
Jag var tvungen att gå och fråga för han var väldigt konstig. Så konstig att han själv tyckte det var skumt.
Emma bad om ursäkt, hon hade inte informerat mig om den här lugnande medicinen som hon gav honom. Det var just sådana reaktioner man fick. Puh!
Ja, vi hade lite roligt åt honom faktiskt när han låg där i sjuksängen, stackarn´!
Emma berättade också att i regel brukade man inte minnas något av hur man varit eller sagt innan operation när man fått det där medlet, så Johannes bad mig att filma honom. Ja, det gjorde jag också. I precis sista minuten innan han skulle föras ner till operation ville de att han skulle tömma sin blåsa och han lyckades klämma ur lite iallafall. Man bör vara helt tömd under operation, för under operationen tillför de så mycket vätska i form av dropp, bedövningsmedel, smärtstillande, etc så det kan bli en full blåsa efter en operation. De kollar alltid med ultraljud hur mycket urin han har kvar i blåsan innan han får komma upp på avdelningen igen. Jag har tagit en hel del foton som jag lägger ut senare på tisdag i detta inlägg.
Det var enormt skönt att få vara med i operationsalen iklädd min "rymddräkt", mössa och skoskydd igår. Tjoho!
Den här gången var det längre förarbeten med honom, de kopplade slangar, satte in nålar och EKG-plattor på bröstet och packade in honom i värmande täcken. Han låg i en större operationssal denna gång, en sal med en stor fönsterruta i där folk kan stå och se på under själva ingreppet, d.v.s andra läkare, sköterskor och medicin-studerande. Johannes sade till mig med ett leende att: - Mamma, du kan stå där utanför och ta foton under operationen så man ser allt de gör med mig. - Nej, tack sa jag, det skulle jag absolut inte vilja ta foto på.
Han slocknade snabbt - så fort de hade sprutat in sömnmedlet i honom och då hade han narkosmasken över aniskte och mun. I nästa stund var jag tvungen att lämna operationssalen. När jag kom upp på avdelningen så stod en viss person precis innanför dörren och pratade med syster Bodil...gissa vem det var? Jo, ingen mindre än narkosläkaren! Vilken tur att Johannes redan var nersövd =0)
Operationen tog 1½ timme denna gång. Han somnade kl.15:00 och de ringde från Ortopeden kl.16:30. Jag hann precis cykla hem och ringa ett par viktiga samtal, dricka två koppar tea och äta två smörgåsar i all hast. Jag passade på att göra ett byte av skor också, för jag hade gått i högklackat hela dagen. Jag hittade ett par riktiga höstskor i garderoben som jag glömt bort att jag hade. Enormt sköna var de!
När jag kom till Pre-Op (Ortopedens uppvakningsavdelning) möttes jag av ett välbekant ansikte, nämligen min lillasyrras bästa väninna Cissi. Vad kul! Hon jobbar i resursteamet på UMAS och idag var hon på PRE-OP-avdelningen. Hon brukar vara överallt ute på olika avdelningar. Nästa vecka ska hon vara med inne på operationsavdelningen. Spännande jobb!
De är underbart gulliga alla damerna nere på PRE-OP, varma och goa och med mycket hjärterum och kärlek.
Johannes var ganska medtagen av denna operation. Narkosläkaren hade förklarat att imorgon kommer det att kännas som om han har träningsvärk i hela kroppen. Jag satte på mig en blå rock och tossor innan jag gick in och träffade min nyopererade Johannes. Jag slapp ha rymddräkten denna gång...puh!
Han sov när jag kom. Jag satt och såg på honom ett bra tag och sen tog jag hans hand och då öppnade han försiktigt ögonen och såg förvånat på mig. - Hej, hur är det med dig gubben? Hur mår du? Har du ont? Nej, han hade inte ont, han var jätte-trött och hade ont i nacken. På huvudet hade han en väldigt rolig mössa. Det såg ut som en en sån där som man sätter över teakannor för att de ska hålla värmen. De var väl mer vanliga förr i tiden. (de finns fortfarande och de är väldigt vanliga i England och på Irland). Jag masserade hans nacke och hals, axlar och jag tror att smärtan släppte då. Han var alldeles spänd. Förmodligen har han legat lite galet och med huvudet långt bakåtlutat vid intuberingen. Han får alltid väldigt ont i halsen efter den. Helt uttorkad i strupen blir man och om läpparna. Man får inte dricka någon vätska alls även om man har vaknat.
Vi fuktade hans läppar utanpå bara. Risken finns att man kräker nämligen. Man har ju fortfarande narkosmedlet kvar i kroppen. Två st andra patienter började kräkas..såklart hade de druckit lite. Man ska bara vänta tiden ut så att allt blir ok. Hans pappa kom dit (för att jag hade tvingat honom) men man fick inte vara två anhöriga inne på PRE-OP tydligen, så jag var beredd att gå ut och sätta mig utanför så länge. Det skulle dröja till kl.18:00 tills han kunde köras upp på avdelningen igen. Hans pappa sa då: - Vad ska jag göra här då? Då sticker jag hem och tar ut tvätten så länge. Ja, se män! De klarar inte av sådana miljöer som sjukhus. Jag har varit likadan, gillar inte alls sjukhusmiljö, men nu har jag blivit härdad ordentligt. Man blir hemtam.
Så här litet ser det gipsade benet ut nu
Stackars det smala smala benet och knäskålen
Svullna tår med blodrester runt naglarna. Lilltån ser väldigt konstig ut!
Operation Nr 14 - då förtjänar man ett diplom! De blev så förvånade över att han inte hade fått något diplom vid de andra operationerna. Han blev glad när han vaknade iallafall.
Hejdå Johannes...sov så gott inatt! Nu åker vi hem, men vi ses imorgon bitti!
Nu går mina ögon i kors och jag måste hinna sova ett par timmar innan jag ska iväg till Johannes på sjukhuset igen på morgonen. Jag ska vara med på ronden på morgonen och prata med läkaren och sedan ska han röntgas igen och det ska bli spännande att få se vad de har gjort inuti benet. Det ser jag fram emot med förväntan! Jag skriver mer imorgon när jag kommer hem. Kram på er alla och ta hand om varandra "out there". Natti Natti