Jag bara undrar! Jag har nog inte varit så här ensam och deppig någonsin. En så fruktansvärd tystnad råder omkring mig och det är från alla håll och kanter. Jag har mig själv att skylla som dragit mig undan allt och alla. Det är bara trist att de som jag funnit tillit och tilltro till har försvunnit. Jag dömer mig själv och gör det väldigt hårt. Ibland vill jag bara läxa upp mig själv och ge mig en spark i baken och säga : - För helvete, ta dig samman nu och se till att leva innan det hela är över. Livet bara rinner iväg, dag för dag, det går inte att "vänta ut det" - livet är till för att levas och njutas av. Jag anser mig inte direkt värdig känns det som. Jag vill inte vara ledsen, jag vill inte deppa och jag vill inte vara rädd för allt som kan gå fel. Känner jag för mycket eller känner jag för lite? Det sägs att vi drar till oss våra rädslor om vi tänker för mycket på det och får det att förverkligas. Dags att tänka positivt. Tar ett djupt andetag och försöker stärka mitt inre. Jag saknar så många just nu. De underbara personer som får mig att må bra och känna mig älskad. Nu är allt fel eller så är det rätt. Vad vet jag? Jag älskar tystnaden, men har fått den slängd i ansiktet och ganska hårt dessutom.
Jag måste finna mitt ljus och min styrka igen...först då kan jag stråla igen.
